Så dödar feghet en människa

Foto: GUSTAV MÅRTENSSON
Augustin Erba.
BOKRECENSIONER

En roman om lumpen, det var länge sen!

Det mesta är sig likt sedan jag plågade mig igenom 15 månader som infanterist – sadistiska befäl, sexsnacket, inställsamma stridisar - men här finns också en hackkyckling: Samir, invandrarkillen med fasansfulla upplevelser bakom sig. Han försöker berätta, men ingen lyssnar. Rasismen behöver inte alltid ta sig expressiva uttryck, det kan räcka med likgiltigheten: du får väl finnas, men syns inte.

I centrum av handlingen står två barndomskamrater som i den militära miljön kommer allt längre från varann. Men det drivande temat är egentligern ett annat: vem avfyrade det skott som dödade en kvinna i en bil på motorvägen, sex kilometer bort, långt bortom den militära avspärrningen? Romanens jagperson vet, men berättar inte.

Baksidestexten säger att det är en roman om civilkurage - men snarare handlar det om motsatsen. Om bristen på civilkurage, alltså feghet och hur det kan döda en människa rent mentalt. Här finns ingen peripeti, ingen vändpunkt. Huvudpersonen är lika feg från början till slut. När han övertagit sin fars gamla affär och ser några värnpliktiga sextrakassera en kvinna ingriper han inte. Han är en människa som stannat i växten, som aldrig tagit steget in i en ansvarstagande hållning.

I så måtto är det ingen sympatisk roman. Man vill ju så gärna att folk ska vakna till, reagera, börja agera, uppvuxna som vi är med en Hollywood-dramaturgi där allt vänds till det bästa till slut. Men just denna kompromisslöshet är romanens styrka. Här skildras en människa som inte är genuint ond, men snarare rätt likgiltig för andras öde och som i det längsta är obenägen att tala ut, säga en sanning, vara obekväm.

Ensamhetens broar är en välskriven debutroman som inte i onödan hänger sig åt något

önsketänkande när det gäller mänsklig storhet. Det är, fruktar jag, en av de mest realistiska romaner jag läst på länge.

Gunder Andersson