Originell dystopiker

Sverige är att gratulera till att ha fått sin motsvarighet till Gluchovskijs ”Metro 2033”

avInga-Lina Lindqvist

Publicerad:
Foto: Emil Malmborg
Erik Hågård romandebuterar med ”Lilo”.

Svältande människor har inga illusioner, ingen tro, ingen rädsla.
Det är inte hoppet som dör sist, det är hatet.

Erik Hågård debuterar med den postapokalyptiska romanen Lilo vars omfång ekar av såväl Varlam Sjalamovs arbetslägerskildringar Berättelser från Kolyma som tv-serien Leftovers.

Hågård har samma oförsonliga ton i beskrivningen av ett skeende där alla civilisatoriska överenskommelser har vittrat sönder. Andligt har människan degraderat, ett tunt dammlager av kultur har blåst bort. Det finns ingenstans att ta vägen, det är lika smutsigt, vidrigt och dyigt överallt. Ljuspunkten är på sin höjd en sockrad bulle, men en sådan får man bara om man går med på att bli våldtagen.

Lilo är ett flickebarn med ett öga som kan se, ett annat som är blint och ett tredje hemligt öga. Genom övergivna städer som halvvägs glidit ner i havet forslas hon till dystra uppsamlingsplatser för dem som berövats hoppet och lämnats kvar med hatet. Stanken av rutten tång ligger jämntjock över världsbygget. Pandemier och mutationer har följt i katastrofens spår.

Kampen om jordens sinande resurser har förvandlat människa till rovdjur. Alla vill till Esmeralda, statsbildningen som tidigare välkomnade varje främling men som nu har isolerat sig bakom höga murar. Vissa väljs ut för att komma in på korta arbetskontrakt. Andra får svälta ihjäl vid gränsen.

Man känner igen sig. Allt har redan hänt eller händer i detta nu. Nazisternas dödsmarscher. Sovjetiska arbetsläger. Fort Europa. Gränsen mellan USA och Mexico. Myanmar. Al-Hol. Stank, korrugerad plåt, slem, öken, hetta, förvridna kroppar.

Lilo vägleds och beskyddas av ett klosterväsende som fokuserar på en serie övningar utan synbar mening och utan slut. ”Övningen är att göra övningen”.

Romanens avancerade poetiska och filosofiska språk bildar en intressant kontrast till berättelsens intrig som med sina tydliga quests och bossar verkar som klippt och skuren för att bli datorspel. I slutet är Lilos uppdragsgivare på väg att dö och Lilo är den utvalda som uppenbart är på väg till en ny nivå.

Vissa alltför konventionella vändningar bryter den råa stämningen och släpper in ljus i hopplösheten vilket delvis försvagar texten. Just Leftovers tillät sig aldrig den typen av inkonsekvent sentimentalitet.

Med detta sagt får jag ändå kapitulera inför romanens originalitet. Sverige är att gratulera till att ha fått sin motsvarighet till Dmitrij Gluchovskijs Metro 2033.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM