Chile

Intensiva monologer skildrar kuppen i Chile

Ann-Marie Ljungberg gestaltar väl sitt dokumentära material

Av: 

Inga-Lina Lindqvist

Ann-Marie Ljungberg (född 1964) debuterade 1998 med ”Resan till Kautokeino” och har sedan dess utkommit med flera romaner, bland annat den Augustprisnominerade ”Simone de Beauvoirs hjärta”.

Foto: OLA KJELBYE

BOKRECENSIONER

Bödlar är mästare på att överleva. De byter färg som kameleonter, gömmer sig i stora offerkoftor, spinner väv av lögner till skydd.

Ann-Marie Ljungbergs nya roman Ni, de döda och försvunna är tillägnad en av förra seklets stora tragedier, militärkuppen i Chile 11 september 1973. Under ledning av general Augusto Pinochet och med betydande understöd av USA bombade militärjuntan presidentpalatset La Moneda där den folkvalda presidenten, socialisten Salvador Allende, försvarade sig med vapen i hand och till slut tog sitt liv.

Den brutala förföljelsen av vänsterfolk, fackligt aktiva och alla som motsatte sig kuppen skakade om en hel värld. Ungdomar med bakbundna händer kastades levande från helikoptrar ner i Stilla havet. Nationalstadion i Santiago förvandlades till tortyrkammare. Vissångaren Victor Jara fick sina händer avhuggna innan han dödades och hans lik slängdes ut på gatan. Fem år senare spelade Cornelis Vreeswijk in en skiva med Jaras sånger, ”Rätten till ett eget liv”.


”Ni, de döda och försvunna” är komponerad av intensiva monologer, röster spridda i tid och rum som berättar om tiden före, under och efter militärkuppen. De flesta som talar är döda. Offer, anhöriga och bödlar. Ministrar, militärer, Allende själv och även diktatorn Pinochet. Svenska ambassadören Harald Edelstam passerar i en hjärtskärande scen. Vem av de två svårt torterade fångarna kan han rädda med ett svenskt skyddspass? Spelar det ens någon roll?


Ljungberg skriver i en tradition av vittneslitteratur. Hon gestaltar det dokumentära materialet med samma övertygande litterära kraft som i sina tidigare romaner Resa till Kautokeino, den Augustnominerade Simone de Beauvoirs hjärta och Mörker, stanna hos mig, om attentatet mot Norrskensflamman 1940. 

Berättelsen är febrig och detaljrik, ofta outhärdligt sorglig. Dödsögonblicken avlöser varandra. Kunde man ha gjort annorlunda? Var samtiden onödig?

För saken är den att mardrömmen tog slut en dag. Pinochet tvingades att lämna ifrån sig makten och en domstol i Spanien begärde honom utlämnad för brott mot mänskligheten. Margaret Thatcher och George H.W. Bush ställde dock helhjärtat upp för sin gamla allierade. Resten av livet ägnade Pinochet åt att odla sin sjuklighet för att undgå de anklagades bänk och lyckades med det.


Processerna för rättvisa, försoning – statens proportionella hämnd – pågår i Chile än i dag. Men torterare lever vidare, går på jorden där deras offer ligger i omärkta massgravar. Och jorden bär dem, öppnar sig inte under deras fötter. 

Ni, de döda och försvunna är ett testamente till ovilliga arvingar. Brott mot mänskligheten straffar sig knappast själva, men preskriberas inte heller. Bördan av olösta brott blir tyngre för varje ny generation.

ANNONS EXTERN LÄNK

Njut av en god bok i sommar – Prova BookBeat gratis i en månad!

BookBeat.se

Publisert:

LÄS VIDARE

Vackert och brutalt om diktaturens barn

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Chile

Augusto Pinochet

Victor Jara

Dokumentärer