Rasande ödessång över vårdandets förtryck

I Karl Daniel Törnkvists dikter upphävs gränsen mellan det levande och döendet

Av: Göran Sommardal

Publicerad:
Karl Daniel Törnqvist.
Foto: Emil Malmborg
Karl Daniel Törnqvist.

”Jag hatar den här solidariteten jag känner / den är liksom bara fastklibbad, klibbig / Och tiden Den går långsamt / jag önskar jag kunde få tiden att gå / den är platsen vars ände jag inväntar / Jag hatar mig ner till tårna jag aldrig får upp / och det finns inget ljus och jag får inte upp en enda känsla / som inte är nerpissad skitfläckad alkoholångad nattblått / sugande öm”

Under min första läsning av Karl Daniel Törnkvists debutdiktsamling ”Himlen” går min tanke till Ernst Brunners debut från 1979, ”Jag ändrar ställning klockan tre”, och till Eva Runefelts romandebut ”I Svackan”, fyra år tidigare. Där skildras det fysiska förfallet som möter de anställda i långvården (som det då hette) lika brutalt och oförblommerat som hos Törnkvist.

Törnkvists dikt gör inte någon skillnad på belägenheten för vårdad och vårdare. Här befinner sig båda i samma utsatthet, inordnade under samma oundvikliga förtryck. Och resultatet av det samhälleligt organiserade vårdandet är det undertryckta raseriets föremål.

Hos de båda äldre författarna utgör institutionen en närmast neutral plats för den existentiella gränsen mellan levande och döende, en saklighet som inte kan undvikas.

Hos Törnkvist tar det form av en ödessång:

”Vi ombesörjer det irreparabla, det hopplösa / vårdar vi / Städerskor / i hem, på boenden, institutioner / Vårdtanter / vi håller rent / vi håller det borta det vi vårdar / vi håller det borta från världen”

Törnkvist skapar en dikt som motsvarar denna upphävda gräns, den blir till en sorts poetisk trasmatta där nivåer, tilltal och sagespersoner vävs in i och om varandra, och ändå blir framställningen så uttalsstark att ett jag och ett vi så småningom träder fram ur den.

Särskilt gäller det för den första långa dikten ”Pladdret”, som ur en trängsel av intryck och bilder så småningom nästan omärkligt utkristalliserar en persona eller personlighet. I de två efterföljande avdelningarna växlas detta ut i en mer stroftuktad vers. Dikterna förankras allt fastare i familj, klass och hemmahörighet.

Den sista diktsviten, ”KOMMER ARBETARKLASSEN TILL HIMLEN?”, beskriver i successivt radfattigare strofer en galghumoristisk himlafärd: ”kaffe hur är det min älskling / min älskling min älskling / de kan slänga mig i diket det kvittar”.

Publicerad:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

ÄMNEN I ARTIKELN