Dansk Kafka i Bryssels underjord

Jesper Bryggers Silfo är en saklig och sorgesam roman om en immigrant i en hopplös situation

avPetter Lindgren

Publicerad:
Foto: Karin Brygger
Jesper Brygger (född 1973) romandebuterar med ”Silfo”.

Den danska poeten Jesper Bryggers romandebut Silfo klingar ut efter blott hundra sidor, men utspelar sig i ett monster till byggnad – Justitiepalatset i Bryssel. Större än Peterskyrkan i Rom rymmer palatset, uppfört mellan 1866 och 1883, inte mindre än 27 större och drygt 240 mindre rättssalar och andra rum. 

Den unge gambianen Silfo anländer till Bryssel för att studera men förirrar sig in i Justitiepalatset där han under ett par månader tvingas ingå i en sorts nedre och osynlig stab bestående av papperslösa och småtjuvar. Dessa gör allt för att smälta in bland de anställda, de klär sig som städare eller biträden och ser till att alltid se ut som om något låg för handen:

”I motsats till rättssalen där de bodde var denna i officiellt bruk. Bakom skranket befann sig en samling män och en enda, blek och svarthårig kvinna. Alla i svarta kappor … De närvarande vände sig mot de två inkräktarna, men Haney signalerade ordlöst att de skulle passera genom rummet och gjorde en skruvande rörelse med händerna, som fick en av de kappklädda att nicka ointresserat.”

Det labyrintiska palatset står under renovering och erbjuder ett överflöd av spännande utrymmen att försvinna i, och karaktären Haney blir både Silfos och läsarens vägvisare. I källaren huserar exempelvis en underjordisk frisör som beslutar sig för att snagga Silfos vildvuxna barr: ”Det är nog det närmaste vi kan komma ett, låt oss säga, trovärdigt uttryck”, konstaterar frisören.

Silfo är i grunden en mycket sorgesam historia om en immigrant i en hopplös situation, och nog hade skildringen blivit svår att uthärda utan en rejäl dos av dylik saklighet. Bryggers utmärkt korthuggna stil drar ganska ofta mot det torrt humoristiska, och det är inte bara palatsets klaustrofobiska inre som får mig att tänka på Kafka under läsningen. 

Liksom hos den befryndade Sami Said, årets mottagare av Aftonbladets litteraturpris, får läsaren också en drös till synes självständiga och skruvade anekdoter på köpet. På ett ställe berättar någon exempelvis om en djupfryst pakistanier som mysteriöst dimper ner som en bomb från den klarblå himlen. Efter att, visar det sig, ha suttit inkurad i landningsstället på ett flygplan. 

Passagen knyter inte bara an till romanens flyktingtema, utan också till flygandet som sådant. Romanen inleds med en inflygning över den belgiska huvudstaden, och när Silfo äntligen får tillfälle att lämna Justitiepalatset sker det med hjälp av en flygande matta tillverkad av rockwool (!).

Kanske är Silfo i sjäva verket (vilket hans namn tycks antyda) en sylf, en luftande eller bror till Shakespeares Ariel i Stormen? I alla händelser befinner han sig i fritt fall från den första sidan till den sista, bildligt talat.

Mina invändningar mot Bryggers romandebut är över huvudtaget få och triviala, och rör främst översättningen som dras med en del danskismer. ”Nervöst velour” må till exempel låta poetiskt och fräckt, men på svenska säger vi ändå krossad plysch.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM