Gamla pjäser känns som nya

Claes Wahlin läser Mare Kandres dramatik: realistisk och avskalad

Foto: TT NYHETSBYRÅN
Mare Kandre (1962–2005).
BOKRECENSIONER

Tidens tand tycks ha varit dåligt slipad för att kunna nöta ner Mare Kandres efterlämnade pjäser. Dessa skrevs mellan det tidiga 80-talet och 2000, men språket i dem säger nästan ingenting om i vilken ordning de kan ha koncipierats. De kunde lika gärna ha skrivits nu. Dialogerna har föga av det poetiska anslag som karakteriserade hennes prosa. Likväl tycks språket överskrida sin tid.

Skälet till detta är bland annat att pjäserna utspelas i symboliska rum, avskärmade från en igenkännbar värld eller identifierbar tid. Fyra röster, den tidigaste pjäsen, låter systrarna Brontë beklaga sig över hur ­deras bror Branwell stjäl deras tid när de tvingas sitta och vänta på att han ska ragla hem från krogen. Emilys skrivande blir ­lidande.

Med undantag av komedin Poeten och kritikern, så är Fyra röster den enda som fäster i en specifik tid eller plats. I Vilse förlorar sig två barn i en skog, Pesthuset skildrar två män inlåsta under karantänliknande former med något slags varelse på ovanvåningen som de har att ta hand om. Tre veckor på landet, som Kandre inte avslutade, är ett körverk som utspelas i en bunker under eller efter någon form av ­katastrof.

Kandre rör sig nära barnets eller den strax vuxnes existentiella reflektioner. Rädslan får olika kläder, men det är den som för samman de båda personerna i Vilse eller Pesthuset. De barnamord som återkommer handlar inte främst om Kandres fäbless för det gotiska, än mindre om eller 80- och början av 90-talets försök att beskriva några författares verk som skräckellitteratur (Magnus Dahlström, Carina Rydberg och Stig Larsson var några som liksom Kandre med tiden överskred det epitetet).

Snarare handlar det om ett slags övergångsriter, rites de passages, men där protagonisterna inte riktigt klarar gränsövergången. Därur uppkommer skräckmomenten, och nog finns där en valfrändskap med Sarah Kanes dramatik, även om den engelska dramatikern drog den våldsamma slipstenen några varv hårdare. Kanes personer klarar övergången, men med katastrofala följder.

Men de delar omsorgen om språket. I Kandres fall berodde det nog till stor del på att hon flyttade till Kanada när hon var fem år och under två år talade engelska. Vid sju års ålder fick hon lära sig svenska på nytt. Hennes prosa, som delar tematik med pjäserna, fick med tiden prosalyriska drag, men i dramatiken möter vi en dialog som är realistisk, men avskalad och förallmänligad. Den är som ny. Än en tid lär tidens tand få kämpa förgäves.

ARTIKELN HANDLAR OM