Udda existenser möter sitt öde

Av: Pia Bergström

Publicerad:

Verkligheten vemodig och gåtfull i Richard Fords historier

Amerikanske författaren Richard Ford (född 1944) har belönats med Pulitzerpriset. Till hans mest kända verk hör ”Sportjournalisten” från 1988.
Amerikanske författaren Richard Ford (född 1944) har belönats med Pulitzerpriset. Till hans mest kända verk hör ”Sportjournalisten” från 1988.

I Richard Fords nya roman Kanada berättar en 66-årig kanadensisk lärare, Dell, om hur han som 15-åring förlorade både sin familj och sin amerikanska identitet och ändå inte är den som klagar.

På den tiden, en sommar i mitten av 60-talet, var han en naiv och modersbunden pojke som intresserade sig för schack och läste böcker om biodling och såg fram mot att börja high school. Hans pappa arbetade på militärbasen och mamman som mellanstadielärare i en liten stad i Montana.

En kväll kommer polisen och griper föräldrarna för att de rånat en bank. Dell hamnar, av olika orsaker, främst moderns misstro mot myndigheter, i en landsbygdshåla uppe i Kanada där han inhyses i ett kallt och förfallet träskjul. I stället för att börja skolan tvingas han arbeta för maten på ett ruffigt hotell.

Sånt händer ju i världen. Det är sånt vi alla är rädda för. Katastrofer och olyckor och krig som ändrar allt.

Ford låter det mest dramatiska hända redan på första sidan. Den tillbakablickande och eftertänksamma Dell Parsons luttrade vuxna röst är alltid mellan pojken och hans upplevelser. Det greppet ger ett slags skevhet som hindrar den direkta och uppslukande inlevelsen men gynnar bredvidtänkandet. Vad är ett öde? Ska man kämpa mot det? Bestäms vi helt av det förflutna eller kan man skapa ett skinande nytt liv utan gamla bindningar och lojaliteter?

Fords historier är alltid komplexa och ganska gåtfulla, de är sin egen verklighet. Men på ett eller annat sätt brukar han skildra samtiden genom olika rotlösa amerikaner, skeppsbrutna individer som ändå håller sig flytande i denna jättenation skapad av lycksökande immigranter.

Dell Parsons är mer av berättarkonstruktion än till exempel Frank Bascombe från Sportjournalisten, Självständighetsdagen och Som landet ligger. Men Ford har plockat ihop en samling udda och märkliga existenser som han låter pojken Dell möta, som hotellägaren och fackföreningshataren (och förrymde mördaren) Arthur Remlinger, med sin lånat brittiska överklasstweediga stil, hans buttra svenska kocka Gedins och mestisen och transvestiten Charlie Quarters som man tyvärr inte kommer närmare inpå livet.

Det de alla har gemensamt, även Dells omaka föräldrar och hans försvunna tvillingsyster Bernie, är ett slags exilidentitet där inget ”jag” och inget ”hemma” är självklart.

Charlie har ofta spår av smink i sitt ärrade ansikte och har prytt sin stökiga, skitiga husvagn med silverglittrande vindfångare och porträtt av Stalin och Hitler. Han har hand om de blodiga massjakterna/slakterna av grågås ute på prärien som hotellet arrangerar och lär den 15-årige pojken en del om uthärdandets konst.

Den realitetsanpassade Dell vill ha sagt att att han har klarat av att skapa ett eget hyggligt liv, utbildat sig och gift sig lyckligt för att han kunde ”ta emot” sitt öde, accepterat det, inte gått ner sig i bitterhet som så många andra.

Och den livsvisdomen är okej för mig. Buddistiskt fridsam i alla fall. Den liknar den om det mjuka gräset som böjer sig och därmed överlever.

Det är lite synd att hans renskalade, rytmiskt, lakoniska språk inte riktigt går fram i en korrekt svensk översättning som Nille Lindgrens. Och att Brombergs skippat det snygga fotot av ödehuset på den ändlösa kanadensiska gräsvidden som inleder engelskspråkiga upplagan. Det fångar det långskådande vemodiga perspektivet hos Ford.

Publicerad:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.