En stridsskrift mot våld och rasism

Sven Anders Johansson om Felicia Mulinaris debutdiktsamling

avSven Anders Johansson

Foto: stefan tell
Felicia Mulinari (född 1990), poet, lärare och skribent. Diktsviten ”Det som inte kan utplånas” är hennes litterära bokdebut.

Det börjar ju så bra:

”när vi kommer ut / ur våra mammor / förstår de att vi liknar / deras förluster”

De första diktraderna i Felicia Mulinaris debut Det som inte kan utplånas föder fram det sårade, förlorande, segrande ”vi” som sedan befolkar hela boken. Det är befriande med en bok som överger samtidslitteraturens jag-centrering för något mer kollektivt.

Men att upprätta ett vi har också sina avigsidor. För åtminstone i Mulinaris tappning förutsätter viet att det finns ett ”dom” på den motsatta sidan. På nästintill varje sida upprättas denna gräns: gentemot ”de vita”, ”lasermännen”, ”soc och svenska flickor”, men oftast bara ”svenskarna”. Det är rätt grovt.

Att detta reaktiva identifierande gör mig lite trött är nog helt i sin ordning. Kanske är det rent av det som är målet: det är de som ingår i ”viet” boken talar till. Jag tillhör, antar jag, ”svenskarna”.


Fast är inte det en ganska uppgiven slutsats? Jo. Så jag försöker skärpa min läsning: bokens vrede är så klart ett symptom på det system som segregerar, underordnar, rasifierar och så vidare.

Eller som det formuleras i två intressanta rader: ”jag ville aldrig hata vita män / men detta hat var mina enda gälar”. Kan man alltså andas med hatets hjälp? Är det i så fall vad rasisterna på Flashback också gör?

I vilket fall som helst är det givetvis bra om det kan utvinnas poesi ur den belägenheten, men det finns ett dilemma i detta som påminner om arbetarlitteraturens: för att arbetarlitteraturen skulle uppstå måste arbetarna börja skriva, och därmed lämna det arbete som gav upphov till arbetaridentiteten.

På näst­intill varje sida upprättas denna gräns: gentemot ’de vita’

Och för att skriva en diktsamling om underordningen måste man, på samma sätt, träda in i något annat. (Finns det något mindre underordnat än Bonniers?) Så vad är det egentligen för ”vi” som talar, klagar, älskar och hatar i dessa dikter?


Som ni hör är detta en bok där det är svårt att skilja den estetiska bedömningen från en politisk. Bilderna och sammankopplingarna är laddade, men samtidigt nästan lite väntade: demonstrationer och dansgolv, kolik och fascism, krulligt hår och bleka kroppar. Det hatas och sörjs.

Växer det något nytt, något oväntat ur detta? Jag kan inte riktigt se det. Det finns förvisso en kraft i hatet, men det är något statiskt och nostalgiskt över hela upplägget. Det är som om dikterna mest vill avgränsa ett minne, samla det som är ”vårt” för att kunna definiera sig själva.

”Bunkaslagsmål. Vems polare är det som ligger på sjukhus.

Bunkaslagsmål. Vem trampar i blodpölen utanför Glassfabriken.

Bunkaslagsmål. Vems mammor börjar ha knivar i handväskan.

Bunkaslagsmål. Vems tidningar skriver.”

”Vems”? Tja, ganska mångas, tänker jag. Att ta monopol på svåra erfarenheter är en tvivelaktig strategi. Eftersom dikten gör tillhörighet till sitt hela ärende blir det peptalk för de invigda.


Men så kommer en diktsvit där varje sida inleds med uppmaningen ”berätta om organisationen”. Här är det varken ”vi” eller ”dom” eller genomlevda orättvisor som är det centrala.

I stället söker dikten efter något öppet, något kommande. Vad ”organisationen” är är oklart – en apparat för politisk förändring? Eller diktens egen organisation? Något som överskrider individualiteten och de stelnade identiteterna. Om valet står mellan gälarna och organisationen hoppas jag att Mulinari bejakar den senare.

ARTIKELN HANDLAR OM

Poesi

Rasism

Politik

Migration