Siri Hustvedt

En roman i många lager – utan något i mitten

Siri Hustvedts ”Minnen av framtiden” famnar för mycket

avUlrika Stahre

Siri Hustvedt, aktuell med ”Minnen av framtiden”.

Amerikanska norskättade Siri Hustvedts romaner och essäer har ofta kretsat kring bildkonst, inte minst genombrottsromanen Vad jag älskade som var full av beskrivningar av verk och tillkomstprocesser. En litterär jakt på kreativitet, som åtminstone jag tyckte var lite stel, anpassad.

Nya romanen Minnen av fram­tiden väver också in konsten, i form av en stötvis återkommande diskussion om en epokgörande readymade, urinoaren betitlad The Fountain, signerad R Mutt, tidigare attribuerad till Marçel Duchamp.

På senare år har det blivit alltmer säkert att han helt enkelt snodde den från dadaisten, poeten och konstnären Elsa von Freytag-Loringhoven (1874–1927). Avsnitten om denna särling, ”Baronessan”, är intressanta och ibland önskar jag att romanen varit en essäsamling i stället.

För berättelsen famnar oändligt mycket mer. Kanske för mycket.

Ramberättelsen är den nutida författarens rotande i gamla ägodelar, och samtal med den åldrande modern. Större delen av berättelsen är så förlagd dit minnena bär: författaren som valp, nyss ankommen till New York från en liten håla i Minnesota. 

Så långt stämmer den med Hustvedts egen bakgrund, men vad som är sant och inte är egentligen inte så intressant. Valpen kämpar på i sin lilla lägenhet, försöker skriva och studera, ut­ökar sakta sitt sociala liv och beskriver en kulturvärld i det coola new yorkska 1970-talet.

Insprängt finns både upphittade dagboksanteckningar och ett romanfragment från ungdomstiden. Hur minns man? Och hur tolkar man om? Minnet är skört, och bedrägligt. Inte bara gamla mamma har tappat tiden, även författaren famlar. Dagboken, är den verkligen sann?

Invävt finns också en berättelse om en granne som hörs prata för sig själv genom den tunna väggen. Fragmenten skapar hos den unga författaren in spe ett behov att fylla i och tolka, samtidigt som hon också försöker tolka sitt eget beteende och egna minnen.

Det är en lite lökformig text, denna Minnen av framtiden. Lager efter lager avtäcks, men i mitten finns inget särskilt. Och tiden hotar att loopa, precis som titeln antyder.

Stundom finns ett vemod, och händelser som i vilket liv som helst skulle vara avgörande, finns mycket riktigt beskrivna. De finns där för att studeras, vilket gör att romanen liksom kröker sig inåt, tolkar sig själv tills det inte riktigt finns något som anknyter utåt. Kanske är det poängen med det insprängda, ganska sövande, romanfragmentet: att visa att det kan finnas något som är inte är perfekt utstuderat.

ARTIKELN HANDLAR OM

Romaner

Minne