Skrattfest från sopornas värld

Ulrika Linder är en ny arbetarskildrare – och humorist

Av: Anneli Jordahl

Publicerad:
Ulrika Linder bjuder på ren läsglädje i serieboken ”Återvinningscentralen”.
Foto: Nina Hellström
Ulrika Linder bjuder på ren läsglädje i serieboken ”Återvinningscentralen”.

Få saker är så sinnesvidgande som besök på återvinningscentraler. En jättecontainer fylld med glödlampor och hundratals gamla kylskåp staplade på varandra är en visuell upplevelse, många gånger mer mättade av tidsanda än konstinstallationer på Moderna museet.

Dessutom är återvinningscentraler ett av få vattenhål där olika grupper av människor samlas som annars aldrig träffas. Fåtöljer i skinnimitation sänks ner för att vila vid en rokokobyrå som hamnat på en köksinredning i fjolårets trendfärg. 

Ulrika Linders seriebok Återvinningscentralen är lika underhållande som Erika Petterssons Drottningen i kassan från 2017, som skildrade kassapersonalens vardag. Den sistnämnda är mer textdriven medan Linder, som är utbildad konstnär, skapat ett sopuniversum med teckningar och färggrälla smått underbara foton. 


Som tecknare är hon fenomenal på att fånga ansiktsuttryck, kroppshållningar och få bilderna att svänga. Hon har dessutom sedan 2014 arbetat som återvinningsarbetare i Örebro kommun och vet vad hon talar om. I en intervju i Kommunalarbetaren säger hon att hon önskade ett arbete ”vars betydelse gjorde att samhället kollapsade om myrstacken lade ner jobbet”.

Texten fortsätter under bilden.

Bilden är beskuren.

Komik uppstår när ”myran” ryter till. Ulrika Linder har nämligen fört räkning. All bråte du av lättja ”fulslängt” utan att läsa på skyltarna, och därmed orsakat merarbete för de anställda, får du nu upp i ansiktet. Typgalleriet finns där: ”aggressiva pappan” och ”containerklättraren”. Kvinnor får högst betyg vad gäller att sortera och följa skyltarnas direktiv. Det torde spegla miljöengagemanget globalt. 


Särskilt befriande är att arbetet i stort skildras som eftertraktansvärt. Vi är ju så vana vid att kroppsarbete lyfts fram som helvetet på jorden. Inte här. Utskällningar och strängt pedagogiska instruktioner varvas med pur arbetsglädje. Linder älskar att köra grävmaskin, njuter av att få krossa möbler och hon tycker om det riktigt slabbiga. När hon tvingas vada ut i ”svart guck” med en skyffel. ”Då mår jag så jävla gött!”


Det är lite roligt när de ofta statiska arbetaryrkena totalt förändras. 1995 blev den osynliga sopgubben en småpåve på en ramp. En person med specialistkunskaper, inte sällan en estradör som anvisade en vinglig väg mellan brännbart och ej brännbart. 

Varje dag bär på något nytt. En inlämnad sprängdeg. Dödligt gift i flaska. Eller skinnet av en hel nilkrokodil som leder till samtal med Skansen om hotade arter. 

En ny arbetsskildrare och humorist är född. Ren, alldeles ren, läsglädje.  

Publicerad:

LÄS VIDARE

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.