Skola & utbildning

Häpnadsväckande fakta om skolföretagen

Vi har gått tillbaka till 1800-talets lösningar där det offentliga står för riskerna och privata företag tar vinsten

Av: 

Kalle Holmqvist

Johan Enfeldt är aktuell med ”Vad får du för skolpengarna?” (Atlas).
Johan Enfeldt är aktuell med ”Vad får du för skolpengarna?” (Atlas).

BOKRECENSIONER

Rika människor har alltid försökt göra sig pengar på offentlig verksamhet. Medeltidens fogdar drev in kungens skatter, men gärna lite till också. Överskottet fick de behålla själva. Arbetsledarna på 1700-talets barnhus fick desto mer betalt, ju mer de tvingade de intagna barnen att spinna.

I dag är skolan en marknad. Men ändå inte. På en marknad är det kunden som betalar, påpekar Johan Enfeldt i sin debattskrift Vad får du för skolpengarna?. Skolföretagen får i stället sina pengar från skattebetalarna.

Det är visserligen inget unikt för skolan. Det offentliga förväntas även finansiera Stockholms tunnelbana (vinsterna går till kinesiska MTR) och privata vårdcentraler. ”Den fria marknaden” vill inte gärna klara sig på egen hand.


Men skolbranschen är ändå annorlunda. Inte bara för att kundunderlaget är så stort – alla barn är tvingade att gå i skolan – utan också för att skolföretagen skyddas av specialregler. De har större frihet än vårdföretag, slipper insyn och kan använda våra pengar som de vill.

Det är förstås ingen slump att den här boken släpps strax före ett val. Johan Enfeldt är ganska försiktig med att ta partipolitisk ställning, han var själv kommunpolitiker för Liberalerna innan han bytte till Socialdemokraterna.

Det är heller inte helt okomplicerat att göra något åt problemen, oavsett hur valresultatet blir. Enfeldt påpekar att ett försök att förbjuda vinster och stoppa aktiebolag inom skolbranschen skulle försvåras av EU-lagstiftningen. Men han uppmanar läsarna att ta debatten, ställa krav på lokalpolitiker och försöka få medierna att granska skolföretagen.

Även kommunala skolor skär ner på personalen och prioriterar budgeten framför barnen

Stora delar av boken handlar om hur man kan bemöta påståenden från skolbranschens lobbyister (som för övrigt är bekostade med skattebetalarnas pengar). Bokens titel anspelar gissningsvis på storföretagaren Leif Östlings arga kommentar ”Vad fan får jag för pengarna?”, som ingen kommer att komma ihåg om tio år. Bitvis är boken tråkig som en powerpoint-presentation men den innehåller intressant statistik och häpnadsväckande fakta, till exempel om hur skolföretagen urholkar kommunernas ekonomi.

Ett pedagogiskt problem när man vill kritisera skolbranschen är att marknadsanpassningen av välfärden inte bara gäller privata företag. Även kommunala skolor skär ner på personalen och prioriterar budgeten framför barnen. Enfeldt berättar till exempel att bara fyra av tio lärare på friskolor tycker att tillgången till skolbibliotek är bra. På kommunala skolor är det två av tre. Men det är ju också en skrämmande siffra! En tredjedel har alltså inga vettiga bibliotek, trots att lagen säger att alla elever ska ha tillgång till skolbibliotek. Hur ska vi kunna få ordning på privata skolor när de kommunala är nästan lika dåliga?

Alla som har gått i skolan innan nedskärningshysterin började på 1990-talet vet att det inte alltid var särskilt bra då heller. Diskussionen om privata skolföretag borde vara en del av en oändligt mycket större debatt. Hur behandlar vi barn? Hur mår de i skolan, som vi tvingar dem att gå till?


På 1700-talet fanns det även sjörövarföretagare (så kallade kapare) som på svenska statens uppdrag anföll handelsskepp från fiendeländer. När järnvägen byggdes på 1800-talet var det självklart att staten skulle stå för kostnaderna och långsiktigheten, så att de privata tågbolagens ägare kunde köpa mer punsch och större cylinderhattar. Men under 1900-talet började det offentliga ta kontroll över verksamheten som den finansierade. Staten och kommunerna tog över järnvägar, renhållning och telefonkommunikation.

På 1980-talet grundade Electrolux företaget Pysslingen Förskolor AB. Men då stiftade riksdagen Lex Pysslingen, som förbjöd statsbidrag till barnomsorg med vinstsyfte. Olof Palme sa i ett berömt uttalande: ”Electrolux har andra viktiga verksamheter att syssla med. De kan syssla med kylskåp och frysboxar och dammsugare. Men de ska lämna små barn i fred.”

Men Lex Pysslingen avskaffades 1992 och i stället har vi gått tillbaka till 1800-talets lösningar, där det offentliga står för riskerna, helhetsansvaret och finansieringen medan privata storföretag tar vinsten. Pysslingen är numera en del av AcadeMedia, som är Sveriges största utbildningsföretag. Sjörövarföretagen har tyvärr inte återupplivats än, det hade varit roligt att få statsbidrag för att hissa Jolly Roger och hoppa över däck med sabeln i högsta hugg. Men kanske får man chansen efter valet. Skepp ohoj!

ANNONS

Prova Nextory gratis i 30 dagar - marknadens största utbud av E-böcker och ljudböcker!

Extern länk från Nextory

Gå till Kampanjen

Publisert:

LÄS VIDARE

Det var inte bara högern som förstörde skolan

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Skola & utbildning

Vinster i välfärden