Den tydlige tänkaren som tar sig ton

Torsten Kälvemark läser den stridbare vänsterfilosofen Torbjörn Tännsjös återblick på 60- och 70-talen

Foto: LINA SIKSJÖ
Torbjörn Tännsjö (född 1946), professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet.
BOKRECENSIONER

Ovanför trappan i ingångshallen på Humboldtuniversitet i Berlin lyser budskapet med stora förgyllda bokstäver: ”Filosoferna har bara tolkat världen olika, men nu gäller det att förändra den”. Det är ett bekant citat av Karl Marx som DDR-regimen lät rista in 1953. Nu är inskriptionen kulturminnesmärkt även om den ständigt tolkas på olika sätt i en ny politisk miljö.

Torbjörn Tännsjö tar på sig den dubbla uppgiften: att tolka världen och samtidigt förändra den. Den förändring han vill se går åt vänster. Det är därför som hans tankeväckande memoarbok fått titeln Vänsterdocenten, ett epitet som Dagens Nyheters ledarsida en gång klistrade på honom. Det är väl också därför som han i ur och skur varit en trogen spelare av klarinett i Vänsterns blåsorkester. Musik och politik har gått hand i hand i hans liv.

Foto: PETER WIXTRÖM
Torbjörn Tännsjö i Vänsterns blåsorkester.

En gång i tiden hade han också litterära ambitioner. Han skrev två romaner som gavs ut av Bonniers. Retrospektivt ser han dem som präglade av falskt djupsinne. Någon kritiker förmodade att det bara var författaren själv som kunde förstå vad de gick ut på. Tännsjö bekänner: ”Men sanningen var att inte heller författaren själv förstod”.


Nej, falskt djupsinne har knappast varit hans kännetecken. Som analytisk filosof har han närmast strävat efter absolut klarhet också när det lett honom in i kontroverser. Tidens uppburne filosof, Ingemar Hedenius, skrev på 70-talet att Torbjörn Tännsjö genom sina resonemang om politisk terrorism förvandlat den analytiska filosofin till ”ett lyxfnask i den kommunistiska taktikens tjänst”, ett omdöme som den unge radikalen inte hade något emot.

Vill man veta mer om 60- och 70-talens filosofiska klimat har man i den här boken ett litet kompendium. Här figurerar tidens stora affischnamn, förutom Hedenius främst Harald Ofstad och Anders Wedberg. Den akademiska atmosfären präglades inledningsvis av ett professorsvälde.

Vi får veta att filosofer inte alltid lever som de lär. Ofstad var ju mest känd för det han skrev om föraktet för svaghet men han framstår som något av en plågoande för just de svagaste eleverna. Hedenius kunde för sin del till en osäker kvinnlig student säga att hon gav ett dumt svar på hans fråga och att hon för övrigt såg dum ut.


För Tännsjö blev Ofstad genom åren en gestalt att främst opponera sig mot men ändå indirekt inspireras av. Det professorsvälde han symboliserade utmanades dock snabbt av 68-rörelsens uppror.

Nu följde i stället ständiga diskussioner i studentdemokratins namn. Föreslog någon att en bok av den norske filosofen Arne Naess skulle bytas ut mot Stalins skrifter i språkfrågan togs det på allvar. I det aktuella fallet förlorade dock Stalin med ordförandens utslagsröst.

Torbjörn Tännsjö engagerade sig snabbt politiskt genom att delta i Vietnamdemonstrationerna. När maoister börjar ta över proteströrelsen är han på sin vakt. Med tiden blir han alltmer skeptisk till de grupper som kräver renlärighet och underordning.

Läsaren kan möjligen undra om det är de tidiga konflikterna med fadern som lett till denna antiauktoritära inställning. Han blir ett slags ”gråvänsterist”, en trogen men inte okritisk partiarbetare som aktivt deltar i Vänsterpartiets programdiskussioner.

I avsnitten om de maoistiskt-leninistiska sektbildarna på 70-talet virvlar många av nutidens kända namn inom kultur och medier runt. Den nyfikna kan gå till personregistret och fundera över vad det blev av alla dessa världsrevolutionens idealister.

Med tiden kom Tännsjö att bli mest bekant som en orädd debattör i moralfilosofiska ämnen. Frågor om liv och död verkar ha följt honom ända sedan barndomen då han flera gånger mötte döden i släktkretsen. Det är förstås områden där kontroverser inte kan undvikas.

Han tog det nog som en utmärkelse när Kristdemokraternas Alf Svensson en gång krävde att han skulle avskedas från sin docentur vid universitetet. Hans ställningstagande bottnar i den åskådning han själv anser sig omfatta: utilitarismen. Men han vill inte missionera för denna sin övertygelse, han är försiktigt prövande och vill gärna ha motargument.


Den här boken skildrar inte bara människor han mött eller sammanhang där han verkat. Den är i stora delar också en reflexionsbok kring filosofiska frågor. I ett kapitel med titeln Den tillfälliga ondskan diskuterar han till exempel Hannah Arendts syn på ondskans banalitet.

Andra filosofiska avsnitt handlar om frihet, demokrati, leninism och religion. De kan nog en läsare inledningsvis hoppa över för att återvända till när mer tid för eftertanke står till buds. De kräver ett öppet filosofiskt sinne. Man kan hålla med eller tycka annorlunda men ingen kan klaga på klarheten i resonemangen.


Liksom Torbjörn Tännsjö är jag 40-talist men mina politiska värderingar och min livsåskådning står i vissa avseenden en bra bit från hans. Det hindrar inte att jag läser den här boken med oupphörligt intresse och ofta under betydande munterhet. Den är nämligen skriven med en tilltalande blandning av ödmjukhet, lärdom, livserfarenhet och lättsinne.

ARTIKELN HANDLAR OM