Förlorade illusioner

BOKRECENSIONER

GUNDER ANDERSSON läser om en skandal – och ett liv

Foto: Dåvarande försvarsministern Sven Andersson tillsammans med Peter Bratt och Jan Guillou i oktober 1973, några veckor innan Bratt och Guillou anhölls.
Foto: Peter Bratt

På en porträttbild av Peter Bratt från 1973, IB-affärens år, ser man en ung man som storögt och med halvöppen mun betraktar världen. Den får mig att tänka på Olof Palmes ofta citerade yttrande ”det hade jag ingen aning om”. Och med goda skäl.

Den bild Peter Bratt ger av sig själv som ung i memoarboken Med rent uppsåt är en överklassyngling som seglade fram i livet på en räkmacka. Att han fick sparken från TRU (föregångaren till Utbildningsradion) tog han med en klackspark, med rätta kontakter stod andra bra jobb till buds. Samtidigt är han en sökande människa. Med Vietnamtribunalen föll fjällen från hans ögon. Han fann en högre uppgift: att slåss mot USA-imperialismen och orättvisorna i världen.

Detta sagt utan all ironi. Hans forum blev Fib/Kulturfront. Via en festglad polare, lumparkompisen Håkan Isacsson, byråchef inom försvarets säkerhetsavdelning, fick han nys om att socialdemokratiska partiet hade en hemlig organisation, kallad Informationsbyrån (IB), med uppgift att kartlägga politiska motståndare på vänsterkanten.

Jan Guillou brukar få äran för IB-avslöjandet men det var Peter Bratt som via Isacsson, IB-affärens ”Deep throat”, lade hela historien på hans redaktionsbord. Sedan vidtog sedvanligt journalistiskt grävningsjobb, koll av personer, adresser etcetera.

Det blev ett förskräckligt liv, och stora dementimaskinen satte igång. Men det var inte artiklarna i Fib/Kulturfront som föranledde husrannsakning på redaktionen, anhållanden och domar för spioneri senare på hösten 1973 och vintern 1974, det var Peter Bratts bok IB och hotet mot vår säkerhet, där nya uppgifter om IB:s internationella verksamhet redovisades.

Peter Bratt bestämde sig för att inte, i motsats till Jan Guillou, överklaga fängelsedomen på ett år. Häktningstiden hade tagit honom hårt, han orkade inte gå igenom samma process igen, med små möjligheter till frikännande. Det föranledde upprörda brev från Jan Myrdal och Jan Guillou. Medan den förre ändå uttryckte förståelse för sjukdomsaspekten och psykosociala omständigheter andas Guillous brev bara förakt. Han menar att det är Bratts politiska plikt att överklaga, oavsett personliga och familjeskäl, och hånar honom som en ”intuitiv salongsbolsjevik” som inte läst Marx och Lenin.

Några år senare skulle Peter Bratt, då reporter på Dagens Nyheter, skapa en ny ”skandal”: avslöjandet om justitieminister Lennart Geijers samröre med prostituerade. Utgångspunkten var en hemlig promemoria från rikspolischef Carl Persson till Olof Palme. Nya dementier, nya lögner, och en hånfull desavouering av Carl Persson.

Peter Bratts Med rent uppsåt är en på många vis en rätt sorglig bok. Så mycken idealism som gick till spillo, så många sanningar som begravdes under etablissemangets sanningar, tyvärr med Olof Palme som överste dödgrävare. Det blir lite rörigt ibland – det ligger i memoarformen – men samtidigt rörande. Man möter en öppenhjärtig själ som tror på de rena idealen och när de visar sig inte stämma grips han av sorgsenhet och självförakt och dränker sin känsla av obekvämhet i sprit. En tidig LSD-upplevelse från 60-talet får bilda bollplank för allsköns neurotiska skuldkänslor.

Under några år förde Peter Bratt en rätt anonym tillvaro på Dagens Nyheters olika redaktioner och avslöjade mera i förbigående Björn Rosengrens porrklubbsbesök, vilket kostade denne ledarskapet för TCO. Bratt var också tidningens Pariskorrespondent, och där tilltog den alkoholism han utvecklat tidigare.

Hans kamp mot alkoholen, helvetet när spritbegäret brände i kroppen, helvetet att göra sig fri, upplever jag som bokens starkaste parti. IB- och Geijeraffärerna är historia, alkoholismen är högst aktuell och pågående. Peter Bratts skildring av denna olidligt svåra tid i hans liv berör mer än gamla sanningar som av samhällets toppar gjordes till lögner.

Gunder Andersson