Fiffel-Sverige, just nu

BOKRECENSIONER

MATS GELLERFELT har roligt med Gunnar Ohrlander

Foto: Gunnar Ohrlander skildrar samtiden i en träffsäker skröna.

Nog är väl den svenska samtiden ganska frånvarande i prosan? Då menar jag alltså den samtid som vi framför allt möter i media och i konsumtionsmönstren - "shoppingen" - som fullkomligt öses över oss. Dokusåpor, trender, moden, svindlande direktörer, snabbmat, kriminalitet och Gud vet allt vad det kan vara. Det görs ett och annat försök att skildra denna kaotiska och beklämmande, tomma samtid, som Jan Guillous Tjuvarnas marknad. Men många är inte dessa försök att skildra den värld vi lever i - som jag upplever det är merparten av modern svensk prosa på något sätt fast i ett tryggt lunkande femtiotal, om än neurotiskt.

En vass satiriker som Gunnar Ohrlander med sin blick för samtidsmarkörer borde vara mannen att skriva en roman som fångar just denna bedrövliga samtid. Och se! Det har han faktiskt gjort, i sin nya roman Lyckliga gatan (den som enligt den gamla schlagern inte finns mer). Det är en uppsluppen, träffsäker skröna, samtidigt skrämmande tragikomisk, om det moderna Sverige, med föga moral men desto mer fiffel. Jag vet faktiskt inte när jag skrattade så mycket senast. Här är samtidens igenkänningstecken många och välbekanta, från hamburgare till åsikter.

Sven Alkemyr (ja, det är taget, också det tidstypiskt) är en vanlig, medelålders pinnebergare i en rätt enkel villaförort för medelklassen söder om Stockholm, här finns det gott om trädgårdstomtar, som lever tillsammans med hustrun Ulla i ett nedslitet litet hus. Han är långtidssjukskriven från sitt arbete som sophämtare på Arlanda efter en höftskada och ägnar dagarna åt att slöa medan Ulla arbetar i charken på Vivo på Götgatan. Äktenskapet är ett inferno som får Strindbergs eller Noréns skildringar av sådana att framstå som rosenröda drömmar. Det rör sig om ett folie à deux som verkligen har utvecklats, eller snarare urartat, till rena vansinnet. Replikskiftena mellan makarna, i all dess aggressiva tomhet, är rena dårpippin och bokstavligen vansinnigt roliga. Äktenskapets höjdpunkter förefaller att vara sorteringen av rabattkuponger och middagar med närmast oätlig mat.

Sven är en av de överblivna från det kapsejsade folkhemmet, och han känner det. Men en dag får han kontakt med områdets grupp för Grannsamverkan mot verkliga eller inbillade (in-) brott. Plötsligt blir han engagerad, närmast besatt, och får möjligheten att återskapa sin självkänsla och börjar bygga ut verksamheten med förbluffande frenesi. Och här finns också möjligheten att tjäna litet skumma stålar, med hjälp av en inte mindre skum direktör som inser att marknaden för säkerhetsanordningar är synnerligen lukrativ.

Samtidigt leder denna nya självkänsla Sven in i en värld av livslögn och rena fantasier. Han fantiserar bland annat om att mörda sin fru, inte av illvilja, utan för att det vore det bästa för dem båda! Han blir förälskad i den ekologiskt och livsstilsmässigt korrekta Nillan, och tror att känslorna är besvarade. Det ser ut som om Sven börjar göra en nätt karriär, eftersom staten (läs justitieministern, som elakt kallas "sötnos"), i brist på effektiv polis, börjar stödja Grannsamverkansorganisationerna, och Sven blir Riksorganisationen för Grannsamverkans chefs förtrogne. Det tycks börja bära uppåt, men kanske fallet väntar runt hörnet? Jag skall inte avslöja mer om den vindlande och spännande intrigen, men kan säga så mycket att ett par av dess vändningar är suveränt roliga i all deras vansinne (nu var vi där igen). Och just när man tror att det barkar åt himmel eller helvete så vrider Ohrlander intrigen ett varv till. När vi tror att alla bitar fallit på plats, ja, då börjar det om igen. Och vem hade trott att säkerhetsbranschen så effektivt kan kombineras med försäljning av kristerapi för barn, även de som inte behöver någon?

Gunnar Ohrlander har velat skriva en bitande satir över vår svenska samtid, där värden inte längre handlar om heder och moral, utan bara om ekonomiska sådana. Det är mycket elakt och befriande politiskt inkorrekt; en och annan FI:are kommer nog att sätta det gröna örtteet i halsen. Det är en satir som fungerar, min enda invändning är väl att det emellanåt helt enkelt blir för roligt, att det allvar som finns i botten döljs i farsen. Detta är emellertid en marginalinvändning. Lyckliga gatan är alltså en sanslöst rolig bok som härmed varmt rekommenderas till läsning.

Roman

Mats Gellerfelt ([email protected])