På jakt efter Mr Hyde

Publicerad:
Uppdaterad:

Mons Kallentofts femte deckare kommer ut i dag

Mons Kallentofts ”Den femte årstiden” utkommer i dag.
Mons Kallentofts ”Den femte årstiden” utkommer i dag.

Kvinnliga bovjägare verkar dominera i den svenska deckarboomen; Lisbeth Salander, Irene Huss, Annika Bengtzon, Maria Wern med flera. Varför det är så vore kul att fördjupa sig i på någon hetsig grillmiddag i sommar.

Mons Kallentofts hjältinna heter Malin Fors och är kriminalkommissarie vid Linköpingspolisen. I Midvinterblod, Sommardöden, Höstoffer och Vårlik har författaren utvecklat karaktären – en socialt avig men mycket ambitiös polis som både arbetar och dricker för mycket. Fors nervighet, traumatiska barndomsminnen och yrkesmässiga besatthet ger driv åt Kallentofts romanserie vars mordintriger inte är särskilt överraskande eller originella. Böckerna består av olika saftiga kombinationer av genreklichéer där detaljer från mellansvensk vardag och verkliga samtidshändelser gör att realismen griper tag.
 

I Den femte årstiden får Malin Fors korn på några riktigt vidriga män som hatar kvinnor. Män med makt och pengar och pondus och demokratisk persona som tillsammans köper och förnedrar prostituerade. Under jakten får Fors, och läsaren, insikter i hur sådana mäktiga och arroganta mäns överträdelser kan pågå i åratal för att omgivningen ser åt ett annat håll. Fall blir nedlagda och anmälningar avskrivna.

En av dem är före detta socialdemokratisk jämställdhetsminister, påtänkt som JämO och ordförande i Rädda Barnen. En leende medievan Mr Hyde som ofta är på resande fot och på alla bilder bär på en elegant (ormskinns-)väska. Den visar sig vara fullproppad med tortyrredskap.

Kanske är det för att jag snaskat i mig så många fiktiva deckarhistorier som jag tycker att allt det bestialiska som serveras ändå är så tröttsamt bekant. Offer och gärningsmän, det sexualiserade våldet och det osexiga polisvåldet, de maskätna, maktlösa marterade kvinnokropparna på obduktionsborden.
 

Det sorgligaste är ju att sexmord och skändande av kvinnokroppar framstår som lika klichéartat när det sker på riktigt. Kan man (längre?) veta när fantasin, eller lustimpulsen, börjar eller slutar, formar eller härmar.

Jag föredrar hårdkokt kriminalprosa. Mons Kallentoft kan vara lakonisk, men alltför ofta faller han in i en sorts besvärjande känslosvajande, kvasipoetisk stil. Han använder inre monolog störande gränslöst. Än den enes, än den andres tankar knäpps på och av utan att det blir tydligt vems medvetandeström man egentligen halkat in i.

Ett annat grepp han använder i sina deckare är att låta mordoffren själva tala, från graven, ofta kursivt och högstämt. Det här sättet att skriva ger närvaro och intensitet, men språket känns ofta oerhört fånigt.

Kallentoft kan levandegöra, skapa spänning och suggerera fram ett nästan fysiskt känslotryck. Men varför inte satsa mer på smart intrigbygge och skippa dom svamlande döingarna?

DECKARE

Den femte årstiden

Mons Kallentoft

Natur & Kultur

Pia Bergström

Publicerad:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.