Rumänien ger mersmak

BOKRECENSIONER

Antologin Skräpliv - rumänska berättelser väcker nyfikenhet

Antologier är svåra saker, inte bara att läsa och recensera, utan också att finnas i, som text, bild, dikt - det står nästan alltid ett påstående på lut, dolt eller öppet, ett antologins sken som konstverket ofta pinas av.

De här svårigheterna gäller också för Skräpliv - rumänska berättelser. Redan titeln reser frågor, rumänska berättelser?

Svenska kräftor. Ja, okej. Eller rumänska cyklar. Men rumänska berättelser …? Vad är månne det?

Är verkligen Rumänien så här homogent, tänker jag, har man inga nya grupper? Av de utförliga personpresentationerna att döma är det nästan uteslutande en akademikerklass som skriver. Också temat går i hög grad igen i boken: minnet av kommunismen är fortfarande huvudtema.

Flera av de inledande texterna förmår inte riktigt fånga mig. Men här finns det som lyser igenom och fäster. Augustin Cupsas (född 1980), till vardags psykiatriker, skriver i novellen ”Neonberge” en burlesk och fullständigt helvild prosa som tar läsaren ut i galen dans, eller kanske snarare; man känner sig omkramad som av en textens boaorm, det är inte alltid behagligt, men man tar sig inte därifrån oförändrad.

Så här kan det låta, i en av novellens många misshandelscener:

”Fioni skulle enligt planen hålla fast Otto bakifrån medan Pavel sparkade honom på munnen. Bobi skulle stå över.

Gioni skulle knäcka ryggen på honom med en bred planka. Pavel skulle sparka honom på munnen. Bobi skulle stå över.

Pavel skulle trampa honom på öronen. Gioni skulle slå honom på könsorganen med knytnävarna. Bobi skulle stå över.”

Den ofta kokande roliga prosan, slapsticken och det kolsvarta innehållet blir ett slags legering av Kafka och Orhan Pamuk.

Även Adriana Bittels (född 1946) Parisskildring har en fin klang och tankeväckande blickar från sidan på den sopproduktionsmaskin som är det senkapitalistiska och uppgivna Europa: ”Vid metrostationen Château Rouge stod andra grönklädda människor och städade gångar och perronger med väldoftande rengöringsmedel och tog bort gårdagens berg av skräp för att bereda plats för nytt.”

Lucien Dan Teodorovici - förutom författare även journalist och förläggare på landets främsta förlag - skriver en intelligent och djupt otäck historia om en före detta Securitatepamp som nog egentligen handlar om den bottenlösa kvicksand vi alltför ofta slarvigt kallar ”sanning”.

Efter läsningen av Skräpliv vill jag gärna ta del av mer Rumänien, fler Rumänien.