Så högt är priset för den perfekta kroppen

BOKRECENSIONER

Henrik Bromanders Riv alla tempel en inblick i kroppsbyggarsubkulturen

Henrik Bromander (född 1982) är serie­tecknare och författare.

Johan som är huvudpersonen i Henrik Bromanders roman Riv alla tempel är tjock redan som barn. Men det är först i tonåren som det börjar anses som ett problem av omgivningen.

Han blir mobbad i skolan men måste hålla masken uppe för att inte föräldrarna ska behöva oroa sig.

De korthuggna beskrivningarna av våldet han utsätts för på rasterna är ibland direkt obehagliga att läsa. Det finns oändligt mycket undertryckt sorg och smärta i en mening som: ”Om jag inte blöder måste de inte anmäla det och då kommer morsan och farsan inte få veta nåt”.

Det blir omöjligt att inte känna sympati för Johan och förståelse för de dåliga val han gör. För att slippa vara tjock, ful och misslyckad börjar han träna och kommer ganska snabbt i kontakt med dopning. Skolan varnar för anabola steroider, men varför skulle han lyssna på en vuxenvärld som svikit honom gång på gång? Och skräckpropagandan om de fysiska bieffekterna biter inte på den som hatar sin kropp.

Dopningen och träningen blir Johans nya liv, han hoppar av gymnasiet för att kunna bygga muskler på heltid och han bestämmer sig för att inte bli vuxen, bara större. Dopningsindustrin visar sig vara en multinationell och mycket lönsam verksamhet så snart vill Johan vara med och tjäna pengar han också.

Men ju mer han går ner sig i missbruk desto svårare blir det att hantera sina problem. Det farligaste är inte preparaten i sig utan den verklighetsflykt de erbjuder. Därför kommer han aldrig ur skolgårdens grepp. Minnena från mobbningen försvinner inte och i mardrömmarna är han tillbaka i högstadiet.

Han vill hämnas men det som förtryckarna sår är det ofta någon annan som får skörda. Johan tar ut sitt raseri på psykpatienterna när han jobbar som mentalskötare, på de skuldsatta som jagas av inkassoföretaget som anlitat honom som indrivare eller på kroggästerna när han extraknäcker som dörrvakt. Humörsvängningarna som steroiderna orsakar är bara en förevändning för att få utlopp för hatet. Johan förstår tidigt att han lever i ett hycklarsamhälle. Men två fel gör inte ett rätt. Det är inte okej att slå oskyldiga även om man själv blivit slagen. Det är inte okej att förstöra sin kropp med anabola bara för att andra förstör sin kropp med bantningspulver, alkohol eller något annat som är statligt godkänt. Missbruket är inte ett sätt att göra motstånd utan ett sätt att anpassa sig till systemet.

Riv alla tempel ger en inblick i en kroppsbyggarsubkultur som på många sätt är en parodi på resten av samhället. Muskelgalningarna har fastnat i en förvriden manlighet där det gäller att vara tuffast och mest attraktiv för det motsatta könet (även till priset av att ta steroider som gör att man blir impotent och börjar producera bröstmjölk).

Men det som skrämmer mest i boken är beskrivningarna av den normala omgivningen, som skymtar förbi då och då. Ett Sverige där allt handlar om att vara framgångsrik och ha en så kallat perfekt kropp. Där poliserna tar anabola för att kunna slåss bättre och företagen anlitar kriminella för att driva in skulder.

Den stackars huvudpersonens grundproblem är att han lever i ett samhälle som styrs av skurkar. Om han insett det hade det kanske inte behövt gå så illa för honom.