Afrikas tragedi beskrivs inifrån

avLennart Bromander

Achebe suverän på att gestalta konflikter mellan makt och struktur

Nigerias Chinua Achebe (1930–2013), en av Afrikas största författare. Foto: AP

Chinua Achebes roman Allt går sönder utgavs 1958 på engelska och har sedan dess tryckts i miljontals exemplar på fyrtiofem språk. I svensk översättning kom den 1967 och har ställningen som det stora pionjärverket inom afrikansk prosa. Här skildras för första gången på ett världsspråk afrikansk kultur inifrån, och brytningen mellan afrikansk kultur och västerländsk imperialism tecknas med en objektivitet, som inte väjer för skrämmande drag hos någon av sidorna.

Två år efter Allt går sönder, 1960, gav Achebe ut en fristående fortsättning, Inte längre hemma, som obegripligt nog har fått vänta ända till nu på en svensk översättning. Bättre sent än aldrig, och Inte längre hemma är lika plågsamt fängslande som Allt går sönder. Plågsamt, för att även i denna roman byggs en konflikt upp lika oundviklig som olöslig och därmed tragisk.

”Allt går sönder” utspelade sig i traditionell bymiljö, dominerad av den urgamla igbokulturen med sitt fantastiska samhällskitt men också med hårresande inslag av brutalitet. Hur den gamla kulturen faller samman, när missionärer och kolonisatörer börjar få inflytande, fångar Achebe raffinerat skickligt och osentimentalt i huvudpersonen Okonkwos gestalt.

Huvudpersonen i Inte längre hemma, Obi, är sonson till Okonkwo, tiden är mitten av femtiotalet, och Nigeria ännu en brittisk koloni. Framtiden för en ung nigerian är att få studera i England, och den förste i bysamfälligheten, som man med stora ansträngningar satsar på är Obi, som av kollektivet får ekonomiska möjligheter till en engelsk utbildning.

Efter fyra år i England återkommer Obi till Nigeria och Lagos – den här romanen utspelar sig signifikativt nog i huvudstaden och inte i byn. Obi studerade inte som man förväntat sig juridik utan engelsk litteratur, men all engelsk utbildning ger ändå statlig tjänst och goda inkomster. Så också för Obi, men här börjar problemen.

Nigeria är ett av världens mest korrupta länder, såväl på femtiotalet som i dag, och Obis brittiske chef förklarar helt enkelt saken med att ”afrikanen är korrupt in i märgen”. Så är det naturligtvis inte, men kombinationen av nigeriansk kollektivism och sedvanerätt å ena sidan, och västerländsk lagstiftning och individualism å den andra, leder ohjälpligen till elakartad korruption.

Obis far bröt i den förra romanen med Okonkwos animism och blev aktivt kristen. Han kom att uppfostra Obi enligt kristen moral, som sedan späddes på med europeiska föreställningar under Obis vistelse i England. Det gör honom oförberedd på den roll han förväntas spela som byns representant i staden. Obi är inte kapabel att reda ut den härva av moraliska och omoraliska krav som ställs på honom, och Achebe visar med exemplarisk tydlighet hur komplext begreppet ”korruption” är i ett land som Nigeria.

Från Allt går sönder känner man väl igen Achebes suveräna förmåga att i en enda person gestalta konflikter mellan två olikartade kulturer och två ojämlika maktstrukturer. Språket är klart, enkelt och konkret och handlingen fullkomligt åskådligt gestaltad. Här finns inga poetiska metaforer men många exempel på igbokulturens expressiva ordspråksskatt, som också gav sådant lyft åt framställningen i Allt går sönder.

”Inte längre hemma” förutsätter inte att man läst Allt går sönder, men det är en klar fördel (den finns nyutgiven i Tranan-pocket). Den är dessutom att betrakta som andra delen av en trilogi, och bokförlaget Tranan har lovat att redan nästa år komma med en översättning av den tredje delen, Arrow of God från 1964. Tack Tranan!