Medier på djupt vatten

Carsten Palmær om en svidande uppgörelse med ubåtshetsande journalister

Foto: BJÖRN LUNDBERG
Boken ”Björnen kommer!” är en spännande och rolig kartläggning av rysskräckens historia som kommer att reta gallfeber på somliga och bekräfta vad andra länge misstänkt, skriver Carsten Palmær. Ovan: Hårsfjärden 1982.
BOKRECENSIONER

Dags att utnämna årets skandalbok?

Att bemöta Mattias Göranssons Björnen kommer! med den högdragna tystnad svensk press brukar reservera för sina kritiker kommer inte att bli lätt.

Göranssons undersökning av de masspsykologiska mekanismer som han menar ligger bakom de senaste decenniernas ubåtsjakt i svenska farvatten utgår inte från någon allmän misstro mot den svenska militären, utan från hans arbete med att färdigställa framlidne Hannes Råstams bok Fallet Thomas Quick – att skapa en seriemördare.

De poliser, psykologer, advokater och justitieråd som trodde – och fortfarande säger sig tro – att Thomas Quick begått alla de mord han erkände och dömdes för, brukade räknas till en juridisk elit: politiskt radikala, modiga, allmänt respekterade yrkesmänniskor. De journalister som förde deras cirkelbevis vidare var inga naiva amatörer utan erfarna reportrar, väl skolade i källkritik. Allt borde ha gått bra. Men det gick som bekant åt helvete.

När en ny ubåtsjakt blåstes igång i Sverige under hösten 2014 tyckte Göransson sig ha sett det förut: det var ”hjärtskärande tydligt att Försvarsmakten och de svenska massmedierna uppvisade exakt den vanföreställningarnas anatomi som jag precis lärt mig känna igen”.

Så han satte igång att rota i den svenska rysskräckens historia. Och det är en del intressanta saker Göransson rotat fram.


Om hans avsikt hade varit att undersöka somliga svenska militärers och opinionsbildares försök att haka på ett pågående eller planerat krig mot Ryssland hade han lätt kunnat dra trådarna tillbaka ända till Krimkriget 1853–1856. Men det är inte det som är Göranssons ärende.

Hade du, läsare, hört talas om spökraketerna? Inte jag heller. Det är nämligen en episod som den svenska pressen valt att grundligt glömma bort.

Under några månader 1946 rapporterade tidningarna dagligen om en sorts märkliga ljusfenomen som döpts till ”spökraketer”.

Försvarsstaben tillsatte en ”rymdprojektilkommitté” för att undersöka spökraketerna och bistod pressen med gissningar: ”Att Sverige för närvarande tjänstgör som någon slags skjutbana eller försöksfält för radiostyrda projektiler är nog ställt utom allt tvivel” skrev socialdemokratiska Morgon-Tidningen. Spökraketernas avsändare var självklar: Sovjetunionen.

På sommaren mångdubblades antalet iakttagelser. Allt fler händelser – ett störtat flygplan, ett nerbrunnet hönshus, ett ovanligt mörkt moln – sattes i samband med spökraketerna. 997 incidenter rapporterades. Av dem beskrevs nästan 100 som direkta raketnedslag på svensk mark.

Den 10 oktober kunde försvarsstaben summera resultatet av sina undersökningar: Det fanns inga bevis för några intrång. Av de fragment som samlats in härstammade inte ett enda från någon främmande raket.

Vad drog försvarsmakten och pressen för slutsatser av detta? Pressen valde som sagt att glömma bort alltihop.

Försvarsmaktens reaktion var lite mer sofistikerad. Av nästan tusen iakttagelser hade de allra flesta visat sig ha naturliga orsaker: meteorregn, elfel, pojkstreck. Men inte alla. Och eftersom iakttagelserna var så många så måste de ha någon förklaring.


Om de inte hade någon förklaring måste det bero på att militärens övervakningsutrustning inte var tillräckligt avancerad. Så det gällde att förklara för statsmakterna att militären måste få mer och bättre utrustning för att militären skulle kunna förklara de incidenter som militären redan hade förklarat berodde på främmande makts verksamhet.

Nota bene: Detta handlar inte om bedrägeri. Möjligen om självbedrägeri. Eller det fenomen som psykologerna kallar apofeni – den djupt mänskliga viljan att hitta samband och orsaker där inga samband och orsaker finns. Och den lika mänskliga vanföreställningen att tusen tvivelaktiga iakttagelser är mera värda tilltro än en tvivelaktig iakttagelse.


Det finns följaktligen ingenting som antyder att militären inte var i god tro den där höstdagen 1982, när en värnpliktig rapporterade att han sett något som såg ut som ett ubåtsperiskop utanför Berga örlogsbas.

Militären hade skäl för sitt självförtroende. Ett knappt år tidigare, i oktober 1981, hade Sveriges flotta kunnat registrera sin största triumf sedan segern vid Svensksund 1790. År ut och år in hade skeptiska riksdagsmän muttrat om att de ville se bevis för ”budgetubåtarna” – de marina kränkningar som tenderade att äga rum i samband med att marinen sökte höjda anslag.

Nu stod beviset – en rysk ubåt i den klass som Nato brukade kalla ”whiskey” – på grund mitt i Karlskrona skärgård. Och där blev den stående i nio dagar tills den bogserades bort.

Ryssarna hade bett om ursäkt och skyllt på felnavigering. De möttes av ett samfällt fosterländskt flatskratt från hela nationen.

Och nu var det dags igen. Den här gången skulle inkräktaren gripas på bar gärning. Marinen drog på allt vad den hade av minor, nät, hydrofoner, magnetsensorer, ubåtar och spaningsflyg runt den trånga och grunda Hårsfjärden.

Man inrättade ett presscenter för 500 journalister och byggde läktare vid stranden så att hela världen skulle kunna bevittna hur den sovjetiska u-båten tvingades upp i dagsljuset. Presscentret räckte inte till: Sammanlagt 652 journalister trampade runt i höstkylan vid Berga.

Vad hände sedan?

Egentligen ingenting.

Vad, läsare, tror du blir resultatet när 652 journalister befinner sig på samma plats och inte har någonting att rapportera?

Det blir i alla fall inte tyst. Vecka ut och vecka in var ubåtsjakten förstanyhet på tv. Då och då ledde en oljefläck eller en exploderad mina till att kvällstidningarna fick trycka extranummer. Teorierna avlöste varann: Om någon känd ubåt inte fick plats i Hårsfjärden så måste det röra sig om miniubåtar. Om det inte fanns några miniubåtar som stämde med spåren så måste det röra sig om en helt ny konstruktion; kanske gömd i en hemlig lucka under en rysk oljetanker?.

Tidningarnas illustratörer slet dygnet runt med kartor och diagram och hjärtskärande teckningar av ryska besättningsmän som svettades instängda i sina ubåtar medan svenska sjunkbomber exploderade utanför deras farkoster.

Efter två veckor for journalisterna hem. Men 44 sjunkbomber och fyra tunga minor får inte ha detonerat förgäves. Kilometervis med tidningstext och hundratals timmar i etern kan väl inte handla om ingenting?


Åren gick. Så småningom släpptes även civila experter in för att undersöka de ljud som skulle bevisa att främmande ubåtar rört sig i de svenska farvattnen. Ett ljud som tagits upp av en av marinens sonarbojar visade sig inte härstamma från en avlägsen propeller, utan från framtassarna på en simmande mink i bojens omedelbara närhet.

Foto: TT
Konteramiral Anders Grenstad under marinens ”sökoperation” i Stockholms skärgård 2014.

Andra mystiska läten kom inte från ryska motorer, utan från simblåsor som tömdes i ett sillstim. Och ett tidigare oförklarligt motorljud visade sig emanera från den båt Dagens Nyheters journalister hyrt för att följa jakten i skärgården.


”Björnen kommer!” innehåller mycket mer än de fall jag här har refererat: Till exempel verkliga och påhittade ryska spioner och de polska tavelförsäljare som spred skräck på den svenska landsbygden på 1980-talet. Göransson är inte nådig när han tar itu med den marina expertisen. Men framför allt är det massmedierna – från DN:s grundligt inbäddade försvarsreporter Mikael Holmström till Rekordmagazinets Jan Guillou – som får paradera med brallorna nere vid fotknölarna.

Men vi lever inte i en totalitär stat. Redan från början fanns det militärer, som kommendörkapten Karl Andersson, som inte trodde på vad de fick höra, utan på vad de såg. Flera av de skeptiska militärerna uttalar sig i Göranssons bok. De flesta har valt att göra det anonymt.

Det fanns också svenska journalister – till exempel Ingemar Myhrberg och Anders Hasselbohm – som redan på 1980-talet ifrågasatte ubåtsjakten. Så länge pressen stod enig bakom militärens bedömningar kallades tvivlarna för knäppgökar och rättshaverister. Det skulle inte förvåna mig om flertalet av deras kollegor fortfarande ser dem på det sättet.

Ty nu fylls våra dagstidningar med nya rapporter om ryska ubåtskränkningar, hybridkrig och fingerade kärnvapenattacker mot svenska mål. I dag avfärdas skeptiker regelmässigt som medlemmar av ”Putins svenska brigad”. Tonen har blivit allt gällare, i takt med att Nato trycker på för att få använda svenskt territorium inför en framtida konflikt med Ryssland.

Foto: OLA KJELBYE
Mattias Göransson, författare.

Säkert kommer även Göransson att klassas som agent för främmande makt i Dagens Nyheter. Det är ett imponerande material han har samlat och han vet hur han ska presentera det. Hans bok kommer att reta gallfeber på somliga och bekräfta vad andra länge har misstänkt.


”Björnen kommer!” är smart komponerad, spännande och välskriven och ofta direkt rolig, vilket i vår kultur brukar tolkas som att den knappast är värd att tas på allvar, men tro mig – det är den. November har knappt börjat, men jag tvekar inte att utnämna årets skandalbok till årets julklapp.

FAKTA

SAMTIDSHISTORIA

»  Björnen kommer!

Mattias Göransson

Filter