Sorgligt som ett skillingtryck

Anna Andersson om ”Själarnas ö” av Johanna Holmström

Foto: Niklas Sandstedt
Johanna Holmström har skrivit ”Själarnas ö”.
BOKRECENSIONER

Modern psykiatri är en ung vetenskap. Länge stod man hjälplös inför sjukdomarna även om man trodde annorlunda – så väl kalla bad, sömnkurer som lobotomier har en gång setts som höjden av vetenskap. Men länge bestod vården av psykiskt sjuka människor i huvudsak av att se till att de inte skadade andra och helst inte sig själva, de förvarades på institutioner bortom världens blickar.

En sådan plats var Själö i Åbo skärgård, som är skådeplatsen för Johanna Holmströms roman. Den börjar 1891 och är sorglig som ett skillingtryck. Kristina, som av olika skäl sliter hårt ensam och utstött hemma i byn, får ett sammanbrott en kväll när hon ror hem. Hon dränker sina två små barn och efter några turer hamnar hon på Själö. Där tas hon emot av ”dårvårderskorna” och beskrivningen av deras uppgifter ger en tydlig bild av den vården: ”Att hålla fast. Att släpa in, bunta ihop och stänga om” och ”att tukta, att bestraffa, att tvinga till lydnad och till arbete.”

På ett annat plan i romanen är det 1930-tal och modernare vindar har börjat blåsa över Själö. De personifieras av sjuksköterskan Sigrid Friman, som har sökt sig dit av idealistiska skäl. Hon tror inte på tvång utan ser de sjuka som de individer de är. Samtidigt har hon naturligtvis ingen chans mot de diagnoser – eller domar – som de manliga läkarna ger patienterna. Holmström smyger snyggt in hur så väl kön som klass gjorde en skillnad som ingen ifrågasatte.

När Sigrid börjat på Själö kommer en dag den tonåriga Elli Curtén dit. Efter en barndom full av obesvarad kärlekstörst har hon revolterat genom att dra på brottsturné med en man. Hennes borgerliga föräldrar lyckas få henne förflyttad från tukthus till Själö men frågan är, inser hon så småningom, om hon någonsin ska komma därifrån.

Kristina, Sigrid, Elli – de får sina öden noggrant och vackert berättade. Det är mycket kropp – hull, lukter, kroppsvätskor, tovor – och det är mycket natur. Inte minst skildringarna av flora, väder och årstider är poetiska; på en plats med få glädjeämnen är naturen det som lindrar.

Sigrid är länken mellan Kristina och Elli, och det antyds en koppling dem emellan som man aldrig får utredd. Holmström vill också få med så väldigt mycket, om kyrkans makt, om rasbiologin, om relationerna patienterna emellan, om vad som är galet och vad är friskt, om män som skadar och kvinnor som vårdar … Även om allt är intressant och relevant så går det ut över helheten och bokens olika delar faller isär. Kristina blir kvar i 1800-talet medan Elli går mot framtiden.

ARTIKELN HANDLAR OM