Kafka i vilda västern

Daniel Sjölin läser Chris Kraus – en författare som skjuter först och frågar sen

Chris Kraus (född 1955), amerikansk författare och filmskapare.

”Du förstår min vän, det finns två sorters människor i den här världen. De som har ett laddat vapen, och de som gräver. Du gräver.”

Visdomen som Clint Eastwood bevingar i Den gode, den onde, den fule, brukar vara det närmaste som ­liberaler kommer en socialistisk hänryckning. Det är Blondie som har pickan och den fule som får gräva. Och hettan i New Mexicos ökenlandskap är densamma som i Albuquerque i mitten av nollnolltalet där Chris Kraus roman Summer of hate utspelas.

Huvudpersonen Catt Dunlop har liksom författaren en identitet som kulturkritiker och östkustintellektuell, och likt Kraus är hon också fastighetsspekulant som köper upp, hyr ut och renoverar nedgångna ”enheter” i ett hillbillyland där samhällets skyddsnät är lika glest som på vilda västerns dagar.


Tänk dig en amerikansk realityshow om en pantbank eller en motorcykelfirma, ja en sån som rullar dagtid i gymtaket på medelklassens spinningpass: män som tjafsar, går på torken, klantar sig, fastnar i lyxfällan för en rostig Camaro och kanske sticker med momsen. Släng sen som ägare in en ­intellektuell halvskild rödvinsvänsterkonstnär som nyligen duckat för en inbillat dödlig bdsm-­relation.

Det är bitvis en svåröversatt bok. Översättarens valörval premierar stundom udda men precisa svensk­ord framför sälbössans standardskur. Bra.

Kraus styrka är den autofiktiva autenticitetseffektiva asymmetrin. Läsakten blir dock inte fetischerande på det sätt som man annars kunde förvänta av en performativitetens prosaist. Jag sitter inte på en motionshoj och läser, snarare mittöver författaren som drar sin story. Det är både värdigt och ovärdigt.


Kurtisen mellan Dunlop och den villkorligt frigivne Garcia med ­alkolåst Nissan, bortglömd efterlysning och hårig rygg, blir emblematisk för Kraus humor. ”Allt som allt varar uppvaktningen i tre dagar. Sedan är de ihop.”

Du som läste Kraus kongeniala dundersuccé I love Dick, dumpade din letargiska äkta hälft och kastade dig ut i köttets svaghetsbejakande verklighetsförhöjning, kan alltså vara lugn. Den här ­romanen frestar inte med någon ny frihetsväg.

Tvärtom är det en skildring av det brutala sätt på vilket fattiga i USA rånas på sina pengar, bostäder, sin rättssäkerhet, utbildning, frihet och sin framtid. Hur mycket Dunlop än hjälper Garcia socialt och ekonomiskt, och hur nyreligiöst han än håller sig hederlig, leder en trasig baklykta ner i en Kafka-artad förnedringsspiral. Det är ruskigt bra, även om det slutligen blir programmatiskt som en Michael Moore-dokumentär.


Sen är Kraus knorr provokativ. Det (semi)autofiktiva problemformuleringsprivilegiet kan inte spegla sin egen position så som den klassiska fiktionen, och här uteblir något. Det reducerar läsakten. Kraus spetsar tydligt frågan till huruvida Garcia omedvetet utnyttjat sin välgörare, och huruvida hans libido är villkorat kapitalet i jorden.

Gomorron, det är ju Catt som är bokens Blondie, med bildning i håret och stålar i sin laddade pistol. Varför förfäras över att Garcia är den fule som gräver?

Huruvida provokationen är medveten eller inte är dock irrelevant
i ett högintressant författarskap vars styrka är att skjuta först och fråga sen.


Daniel Sjölin
Boken är översatt av Jenny Högström som är medarbetare i Aftonbladet Kultur. Den recenseras därför av Daniel Sjölin, författare och kulturredaktör på Expressen.

ARTIKELN HANDLAR OM