Finalen som krävde 6 000 halvpannor brännvin

Fredrik Persson-Lahusen om bandy – från snobbspel till folksport

avFredrik Persson-Lahusen

BOKRECENSIONER

Foto: TT
Västeråsjubel i finalen 1916 och SM-final mellan Sirius och Edsbyn 1961.

I  dag spelas den 113:e SM-finalen i bandy när Västerås SK och Villa Lidköping möts på Studenternas i Uppsala. Hur det går i matchen låter sig så klart inte sägas. Säkert är dock att tv-tittarna kommer bjudas på förföriska panoramabilder där stadens omisskännliga siluett med slottet och domkyrkan blir en nationalromantisk fond till själva spelet. I tidningsspalterna lär det skaldas om portföljer, frukostar och vallfärdande landsortsbor när krönikörerna ska fånga bandyns kulturella själ.

Att den folkloristiska vinkeln används så flitigt beror på att långt ifrån alla utsända fullt ut förstår vad som försiggår på plan, men hänger mest samman med att finalen sedan länge ses som en nationell symbol av samma slag som Vasaloppet. Om detta, och mycket mer, handlar idrottshistorikern Torbjörn Andersson bok Den döende bandyn? En säregen historia om svensk natur, nationalism och nostalgi.


I dag beskrivs bandyn nästan alltid som folklig, men när den fick fäste i Sverige runt sekelskiftet 1900 var det som en ren societetssport med vissa civilisationskritiska inslag. Upplevelsen och den naturnära rekreationen var länge lika viktiga som resultaten, vilket nog har bidragit till att varje större förändring (från sjöis till konstfrusna och upplysta planer till hallar) ansetts vara ett angrepp på bandyns autenticitet och existens.

En särpräglad svensk symbol blev bandyn först i kontrast till ishockeyns genombrott på tjugotalet. Ungefär samtidigt spreds bandyn till en lång rad (mellan)svenska bruksorter. Därmed bekräftades både bilden av en svensk gemenskap som förenar fattig och rik och föreställningen om ett fosterländskt pussel där landskapens egenheter – likt på Skansen – tillsammans skapar en stark nationell enhet.


Till skillnad från de flesta andra idrotter uttrycks inte bandyns nationella dimension tydligast i internationella tävlingar. Det är SM- och inte VM-finalen som är både sportslig och symbolisk högtidsstund. En förklaring är förstås att bandyn utövas i få länder, men att det tidigt växte fram en både färgglad och högljudd publikkultur kring bandyn i Sverige var också viktigt.

Redan under tjugo- och trettiotalen skapade tillresta supportrar stora spektakel av finalerna på Stockholms stadion med sina vimplar, ramsor och tutor. Alkoholkonsumtionen gjorde sitt till. Efter 1951 års final mellan Örebro SK och Bollnäs GIF låg 6 000 tomma halvpannor brännvin kvar på läktarna. Femtiotalet var på många vis en guldålder för bandyn och finalerna sågs i snitt av 24 000 personer. Trots rätt betydande svängningar har finalpubliken förblivit imponerande stor decennierna igenom.

På så vis är det självklart att Andersson koncentrerar sin omfattande och gedigna (tidnings)studie till just finalerna. Samtidigt är jag fundersam kring hur väl bandyns verkliga väsen kan fångas via finalerna. Sportens vardag ser – vilket framgår av bokens fantastiska bildmaterial – trots allt väldigt annorlunda ut.


Finalfokuset gör också att det blir mycket detaljerade redogörelser för resultat, publiksiffror och väderleksförhållanden och lite för lite fördjupad diskussion. Flera gånger skyndar Andersson – som erkänner att han blivit bandyfrälst under arbetets gång – förbi mindre smickrande sidor som superi, supporterslagsmål, spelskandaler, svarta pengar och orealistiskt höga löner. Bitvis riskerar han rent av att romantisera sitt studieobjekt.


Som tur är rymmer boken ändå både träffsäkra elakheter och intressanta iakttagelser. Att åttiotalets storlag Boltic beskrivs som en ”traditionslös konstruktion” och de 25 000 hammarbyarna på SM-finalen 2013 som ”den största samling medgångssupportar någonsin i Sveriges idrottshistoria” är lika sant som ljuv musik för en VSK:are.


Andersson fångar också skickligt hur bandyn ständigt har navigerat mellan tradition och förnyelse på ett närmast schizofrent sätt. 1959 tackade förbundet nej till tv-sändning från finalen, men hade inga betänkligheter att något år senare använda två kosmonauter som dragplåster eller att tidigt tillåta dräktreklam.

Att bandyn flyttade inomhus och förbundet ville förlägga finalen till Stockholm 2013 går att förstå. Att man plötsligt trodde sig kunna locka 50 000 åskådare med en speaker på speed och diskomusik som tog död på såväl traditionstecken som stämning förblir dock obegripligt.


I en idrottsvärld där snart nog allt moderniseras och kommersialiseras efter amerikanskt mönster kan kanske bandyn aldrig bli något annat än en dödsdömd anakronism. Samtidigt delar jag Anderssons uppfattning att det unika och lite udda måste vårdas om sporten alls ska överleva.

Att finalen sedan i fjol igen spelas utomhus i Uppsala visar att ett visst tillbakablickande kan vara kulturellt vitaliserande: ”Ibland kan en lite gammaldags inramning också vara ett event”.

ARTIKELN HANDLAR OM