”Dammsuga i mörker” är oväntat urbra

En roman med något av klassiker över sig

Av: Pia Bergström

Publicerad:
Uppdaterad:
Jen Beagin, författare till ”Dammsuga i mörker”.
Foto: Beowulf Sheehan
Jen Beagin, författare till ”Dammsuga i mörker”.

Mona städar hemma i rikt folks villor i den ”bohemiska” delen av den lilla New Mexicostaden Taos. I den andra, fattiga delen, bor de ”betjänande” spanjorerna. Mona hyr in sig där, hos ett äldre mediterande musikerpar.

Mona är 26 och en tidigt ärrad och ganska vilsen själ. Hon är skarptänkande hjältinna i den för mig okända amerikanska författaren Jen Beagins oväntat urbra Dammsuga i mörker

Kanske har också översättaren, Johanne Lykke Holm, sin del i romanens sällsynta intensitet, oförutsägbarhet och drastiska humor.


Efter en våldtäkt i tidiga tonår adopterades Mona bort från en misshandlad förortsmamma i Los Angeles till en skötsam och religiös kvinna i Massachusetts. Ingen av kvinnorna kallar hon längre mamma. Men som vuxen kan hon allt om fläckborttagning, polering, dammsugarmärken och rensning av andras snusk. 

Mona är också hemligen intellektuell och “konstnärlig” på sitt eget nyfikna, gränslösa sätt. Hon roar sig ofta med att snoka i sina kunders garderober och lådor och fotograferar sig själv när hon vräker sig i deras dyra möbler, naken bland konstverk och skulpturer eller nonchalant halvklädd i deras flotta kläder, märkesskor och smycken. Fotoserier inspirerade av Cindy Sherman som hon inte visar för någon. 


Mona är fräck men hennes självkänsla är skör. Därför trivs hon bäst ensam, dock i ständig spirituell kontakt med ”Terry Gerr”, en känd amerikansk radiopratare som hon gjort till sin egna lojala låtsaskompis.

Gerry både betryggar och utmanar Mona, samtidigt är deras retsamma dialog ett väldigt lyckat, för att inte säga genialt litterärt grepp. Hela Monas komplikation och inre levande motsägelser kan visas upp utan att de behöver förklaras i tjorvigt förpapprade psykabstraktioner. 

Mona som redan som barn upplevt men överlevt mycket skit och gränslösheter är både sårad, genomskådande och stenhård. Och hela romanen är som hon, både distanserat djupsvart, hårdkokt hudlös men samtidigt, vilket är så förvånande, oerhört kul och uppiggande.


För vad den här romanen handlar om är inte bara städning, eller klass eller en ung kvinnas längtan att förvandla sitt fattiga tjänande underlägesliv till ett mer lekande och njutande och friare liv. Den handlar, som väl de bästa romanerna, om att finna sig själv, och såklart, om Kärlek.

När det gäller Monas ”utveckling genom kärlek” vill jag inte avslöja mer. Spänningen och den fina tragikomiken bygger på överraskande vändningar. Klart är att Dammsuga i mörker kan lysa upp många läshungrigas grådager i coronakarantänerna. Den har något av klassiker över sig med sin ömsinta drift med heta mänskliga illusioner.

Mina favoriter bland figurerna är inte Monas gifte ”getluktande” älskare Dark (som i och för sig ligger bra till med sina indian-ärrade bröstvårtor) utan den försumliga modern och hennes väldige vältränade väktarmake Franks små grå bilalarmstjutande papegojor som sitter på deras huvuden och får all uppmärksamhet.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.