Ondska som genomsyrar allt

Sinziana Ravini går vilse i Hanna Nordenhöks nya roman – utan att vilja hitta ut

Foto: SARA MORITZ
Hanna Nordenhök (född 1977).
BOKRECENSIONER

Finns det något ljuvligare inslag i litteraturen än välskildrad ondska?

I Hanna Nordenhöks ny­utkomna roman Asparna är ondskan så subtil att den ­genomsyrar allt: vinden som blåser genom astrakanens svarta grenar, den lilla vargungen, baronen som dricker te vid ebenholtsskrivbordet, den hårda solen som gnistrar i de snötäckta landskapen, ja till och med Jesusparken i Malmö känns ond.

Historien utspelar sig i två olika tider: samtiden och 1850-talet och kretsar kring flera individer som tycks vara sammankopplade till varandra genom en osynlig tråd. I centrum står Råby ungdomsvårdsanstalt, Sveriges äldsta ”räddningshus för förvildade barn”, där ett av de mest vidunderliga barnen en dag hängd hittas i ett träd.

Pojken hade precis innan han skred till verket – om det nu var ett självmord och inget annat det rörde sig om – tagit på sig söndagsskorna och tvättat ansiktet som inför en högtid.

När kroppen skärs ned rullar ur pojkens fickor ett par torra fruktkärnor som Baronen, skolans överhuvud, hade skickat från en av sina resor. Detta må låta som en detalj, men ingenting är obetydligt
i Nordenhöks märkliga berättelse där vem som helst kan hitta sin egen historia i historien.


Om det är något Nordenhök verkligen behärskar, ut­över den panteistiska ondskan och de metaforiska bilderna, så är det konsten att skapa karaktärer som förblir ett mysterium för sig själva.

Baronen är en roman i sig, en gestalt som tycks lida av övertygelsen att viljan att rädda någon ibland kan innehålla lika mycket ondska som godhet, vilket stundtals gör honom helt likgiltig inför saker och ting. Inte heller förlusten av hustrun, som dör naken i ett rum fylld av en bedövande doft av päls och underkastelse, verkar lämna några större avtryck på honom.


Nordenhök är mästerlig på ellipser och hon balanserar som en sann lindansare på det outsägbaras gräns.

De parallella historierna i romanen korresponderar med varandra som i ett Rorschach­test – för ord som porslin, marmor, fläta, tjära, apa, dyker upp i den samtida historien igen, likt subliminala signaler från en bortglömd tid.

Ibland är historien så dimmig, uppluckrad och hermetisk, att jag går vilse och tur är väl det, för hur ofta händer det att man går vilse i en roman utan att vilja hitta ut?

FAKTA

ROMAN

»  Asparna

Hanna Nordenhök

Norstedts