Ingen kommer minnas Jack Reacher

Lee Child vägrar sluta berätta om halvhjälten

Foto: Karen Ballard / Scanpix Sweden
Tom Cruise spelar huvudrollen i filmerna om Jack Reacher.
BOKRECENSIONER

Inte mindre än tjugoen berättelser om Jack Reacher har britten Lee Child sprutat ur sig sedan debuten 1997, en om året med nästan militärisk precision. Hans halvsuperhjälte är en man med en fyrkantig världsbild där samhällets kramper och människors beteenden alltid är logiska och rationella, och alla problem har en enkel lösning – en lösning som vilar på Reachers enastående moraliska omdöme och fantastiska våldsbenägenhet.

Sedan ett par böcker tillbaka har översättaren Christian Ekvall tagit över rodret från Anders Bellis. Bägge har de gjort det bästa av avmagrade kreatur. Child kämpar också för att variera sig och skapa spänning: den senaste i raden av romaner, Under radarn, utspelas 1996, då Reacher fortfarande arbetar som militärpolis. 

Jack Reacher är 193 cm lång och väger 120 kilo – det får vi reda på redan på fliktexten. Detta gjorde för övrigt fansen upprörda, då Reacher i den rätt kassa filmatiseringen från 2012 spelades av Tom Cruise, en i jämförelse gullig liten kille. 

Liknande karaktärer är också Clint Eastwoods ”mannen utan namn” i Sergio Leones spagettiwestern-filmer, som inspirerades av den japanska samurajfilmregissören Akira Kurosawa, särskilt mästerverket Yojimbo från 1961. Och Kurosawa var i sin tur influerad av den hårdkokta deckarens självaste fader: Dashiell Hammett

Denna pojkdrömshjälte i alla sina skepnader har alltså gjort en lustiger resa: från depressionens USA till 60-talets Japan och Italien och tillbaka till 2000-talets Storbritannien.

Med giganten och pionjären Hammett delar Child en förkärlek för att skildra korrupta småstäder där kapitalister och politiker samarbetar för att suga ut och trakassera invånarna.

Tyvärr skiljer sig Child från Hammett på några avgörande punkter: Child är inte kommunist; Child blir mer och mer etniskt fördomsfull för varje bok; Childs stil kan över huvudtaget inte jämföras med Hammetts texter, där varannan mening är som ristad i sten. Slutligen lider Child av något slags litterär IBS och sprutar ut böcker i rasande fart. Att vara ett speedfreak kan vara menligt för intrig, gestaltning, färgskala, rubbet.

Foto: Carolina Byrmo/Aftonbladet
Författaren Lee Child.

Dashiell Hammett nöjde sig med att skriva fem romaner. De har blivit litterära klassiker. Om femtio år kommer Lee Childs Reacher-deckare vara lika betydelsefulla som skuggan efter en fluga på en husvägg i Nagasaki i augusti 1945 – oavsett de 60 miljonerna exemplaren som sålts världen över.

Det mest originella i Childs böcker, något som blivit mer framträdande med åren, är att texterna växlar mellan tredjepersons fågelperspektiv och ett perspektiv där Jack Reacher själv är berättarjaget. Om något händer som Reacher inte ser berättar Child det. Varför krångla?

Child verkar faktiskt inte tänka på något som sträcker sig utöver elementära dramaturgiska grepp och försök att skildra former av ny våldsutövning som inte bara är bleka upprepningar av bleka upprepningar.

Ett engelskt boulevardblad hävdade häromåret att Lee Child alltid är hög på marijuana när han skriver, vilket han bestämt förnekar.

Inte ens den lilla kittlingen kunde fanskapet bjuda på. 

FAKTA

Krim

Under radarn

Lee Child

Övers. Christian Ekvall

Massolit förlag