Journalistik

Erik Fichtelius missar för mycket av samtiden

Men ”Äkta nyheter” inbjuder till diskussion

Av: 

Åsa Linderborg

Erik Fichtelius utkommer med ”Äkta nyheter”, en blandning av memoar och diskussion om journalistikens ideal och praxis.
Erik Fichtelius utkommer med ”Äkta nyheter”, en blandning av memoar och diskussion om journalistikens ideal och praxis.

BOKRECENSIONER

Jag har alltid undrat varför journalister, som ju både äger ordet och ett yrkesliv fyllt av dramatik, så sällan skriver sina memoarer. Framför allt funderar jag över varför så få tar sig tid att diskutera vad journalistik egentligen är och borde vara.

Roligt därför att Erik Fichtelius författat ett slags hybrid; Äkta nyheter är en memoar tillika ett monument över hans egna begrepp konsekvensneutralitet.


Fichtelius myntade ordet med anledning av Boforsaffären 1987. Hans mamma hade gäster på middag som ryat att Sveriges Radio, där hennes son ”Figge” var Eko-chef, dragit hela det svenska näringslivet i vanära. ”En reporter ska stå neutral i förhållande till nyhetens konsekvenser och inte driva en egen politisk agenda”, sammanfattar Fichtelius.

Självklart kan tyckas, men knepigare i praktiken, det vet både han och alla som arbetar inom media.

Fichtelius varvar småputtriga anekdoter och mer angelägna lärospån från karriären med ikoniska exempel som Watergate, Norrmalmstorgsdramat och Grisbukten – det är väldigt mycket Grisbukten.

1980-talets Polen får också stort utrymme. Fichtelius avslöjar att han ingick skenäktenskap med en regimkritiker och hjälpte till att smuggla ut en inspelning från ett strejkmöte. Jag blev både en aktör och aktivist, konstaterade han.


Han gör ett intressant nedslag på 90-talet om de kurdiska familjerna Sincari, som regeringen ansåg sakna asylskäl. Många journalister var medlemmar i föreningen Sincaris vänner, vilket påverkade bevakningen. En journalist ska varken stå på de svagas eller godas sida, skriver Fichtelius: ”Journalisten ska inte stå på någons sida.”

Detta kan inte nog understrykas och särskilt nu, när medierna även på nyhetsplats öppet driver opinion kring olika frågor.

Fichtelius tar som exempel DN:s drag att göra Greta Thunberg till chefredaktör för en dag. Han nämner dock inte med ett ord #metoo, en rörelse som var helt beroende av att journalister blev aktivister och publicister opportunister. Mediehusen bröt mot samtliga av de gyllene regler som Fichtelius spaltar upp i sin bok.


Jag vet inte varför Fichtelius duckar för #metoo, som är det mest flagranta exemplet på åratal. Ofrivilligt blir han en illustration av ett av konsekvensneutralitets alla problem, som han aldrig nämner: journalister springer i flock. Få har civilkurage nog att ställa sig neutrala inför de personliga konsekvenser det egna skrivandet kan få.

Fichtelius vill spela rollen som den svenska journalistikens nestor, men det är som om han har missat de senaste tjugo års utveckling

Det är mycket som fattas i boken: vissa idéers moraliska överhöghet, klickjakt, sociala medier, självcensur, vinstkrav, kränkthetskultur, vikarieträsk, vikande annonsmarknad, techjättar, algoritmer ... Fichtelius vill spela rollen som den svenska journalistikens nestor, men det är som om han har missat de senaste tjugo års utveckling.

Riktigt bra blir det däremot när Fichtelius blickar mot lokaljournalistikens pressade villkor och småpåvar som kräver ”trevliga nyheter”. Kommunerna har fler kommunikatörer än lokalreportrar, i Sverige går det 6,4 pr-konsulter på en journalist, konstaterar han syrligt.


Att tiden sprungit ifrån Fichtelius framgår när han med en enda mening avfärdar de högerextrema nyhetssajterna: ”Det ser ut och låter som riktiga nyheter, men det är grov propaganda.”

Det är riktigt, men även där kan man numera hitta ”äkta nyheter” som traditionella medier måste förhålla sig till. Chang Fricks Nyheter idag har levererat åtminstone tre större scoop på kort tid. Den som vill vara konsekvensneutral måste vara beredd på att hämta sin information från Djävulen själv, om hen sitter på nåt som är sant och relevant.

Fichtelius har missat att medielandskapet är inne i ett formativt moment, som Jonathan Lundberg visar i sitt utmärkta reportage Sverigevänner (Pirat förlag). En nätkrigare som Chang Frick har förändrats samtidigt som de etablerade medierna rört sig i riktning mot Nyheter idag. Lundberg intervjuar medieforskaren Kristoffer Holt som har räknat på antalet artiklar med en kritisk syn på invandringen: I Avpixlat är två av tre artiklar negativa, i Nyheter idag knappt var femte, i traditionella medier ungefär var sjätte text.

Längre fram i boken erkänner Fichtelius att konsekvensneutraliteten påverkas av tidsandan; ämnen och vinklar ändras över epokerna. Här borde han lyfta blicken och göra en rundmålning av vilka idéer som är dominerande i offentligheten, vilka sanningar som utmanas och varför det sker.

Trumpisterna vill ha nyheter som bekräftar deras världsbild, docerar han. Absolut. Men vill inte alla det?


Fichtelius trumpetar om demokratin och sanningen, fake news och alternativa fakta, men han överlämnar principresonemanget åt Åsa Wikforss. Hon har byggt sig ett namn på att förespegla att kampen om verklighetsbeskrivningen handlar om nåt så barnsligt som huruvida jorden är rund och om solen verkligen sken på Trumps installation.

Det är annat som fått människor att misstro eliter och experter: ojämlikhet, arbetslöshet, maktlöshet, otrygghet, kriminalitet, nedskärningar, globalisering, marknadsliberalism, war on terror, mångkultur, invandring, kön, klassförakt, identitet och så vidare. Det här är frågor som bottnar i livserfarenhet, politik och ideologi i ett enda mischmasch – de går inte att mäta med nån sanningssticka.

Wikforss elitistiska demokratisyn – experterna ska styra punkt slut – borde vara främmande för varje journalist. Uppgiften ska vara att granska experterna, inte tillbe dem på det sätt som vi gör.


Memoarförfattare blir lätt skrytsamma, men jag tycker inte att Erik Fichtelius är det. Han har också gjort mycket att vara stolt över. Å andra sidan utnyttjar han heller inte memoargenrens möjlighet till självkritik.

Det blir pinsamt tydligt i kapitlet om Göran Persson. För den som glömt bort: i största hemlighet och under en tioårsperiod filmade Fichtelius statsminister Persson för en dokumentär som skulle släppas först när Persson avgått, samtidigt som Persson var en anonym källa i Fichtelius löpande arbete på Aktuellt.

Istället för att ärligt redovisa hur allt det där gick till blir han bitter och grälsjuk på ett föga smickrande sätt. ”Jag fick Stora journalistpriset som Årets förnyare”, triumferar han till slut. Jo visst, men det var dokumentären som prisades, inte det famösa dubbelspelet.


Med en blandning av klokhet, kunskap, slappa påståenden och illa genomtänkta perspektiv inbjuder Äkta nyheter till den sortens diskussion som jag ändå tror att Fichtelius strävar efter. Skriv på! vill jag uppmana Sveriges alla journalister. Lägg inte ner pennan bara för att pensionen tickar in.

ANNONS EXTERN LÄNK

Höstdeal - Prova BookBeat gratis i en månad.

BookBeat.se

Publisert:

LÄS VIDARE

Vi måste slå oss fria från algoritmernas helvete

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Journalistik

Erik Fichtelius

Memoarer

Göran Persson

Åsa Wikforss

Chang Frick