Världens bästa Carson

BOKRECENSIONER

Magnus William-Olsson läser Kanadas stjärnförfattare på svenska

1 av 2 | Foto: Zeus son Herakles fick enligt den grekiska mytologin i uppdrag att utföra tolv stordåd.

Herakles tionde stordåd går helt i eldens röda tecken. Hans herre sänder honom till den röda ön Erytheia (av grek. erythros, ”röd”) för att fånga jätten Geryons röda boskap. På vägen dit skjuter han en pil mot solguden Helios vagn, vinner gudens beundran och får i gengäld låna hans gyllene skål.

Den efterföljande kampen mellan hjälten och den montruöse jätten är ett vanligt motiv inom vasmåleriet, där Geryon framställs på olika vis, med flera armar, kroppar, sköldar och någon gång rent av bevingad. Herakles besegrar honom och lämnar den blodstänkta ön med solgudens skål fylld av röda oxar.

För den som översätter mycket gamla texter är färger alltid ett problem. I antika grekiska dikter ter sig färgskalorna för oss helt vrickade. Havet är rött och blodet är svart. Sällan bekräftas mer eftertryckligt Wittgensteins tanke att just färger bättre än annat tydliggör den existentiella ensamheten i vårt språks relation till sinnesförnimmelserna. Ingen av oss skall någonsin få veta om någon annan uppfattar färgerna på samma sätt som vi.

Denna tanke är grundläggande i Anne Carsons Autobiography of Red (1998), som Mara Lee nu översatt under titeln Röd självbiografi. Anne Carson är professor i klassisk litteratur och i mina ögon den som lyckats allra bäst med att översätta Sapfo till engelska ( If, not, Winter – Fragments of Sappho, Random House 2002). Men hon är också en fantastisk diktare som, inte sällan just genom att studsa sin engelska mot den antika dikten, uppdagar svindeln i det mest triviala.

Röd självbiografi är Carsons allra mest sammansatta bok. Den består av sju olika delar. Först en reflekterande presentation av lyrikern Stesichoros (Sapfos och Alakios sicilianska samtida, vars namn ”köruppställaren” betecknar hans gärning), som berättat historien om boskapsstölden ur jätten Geyrons perspektiv. Därefter en fri och vacker översättning av fragment ur hans Geryoneia.

Sedan tre appendix: A, som översätter tre antika textställen som behandlar Stesichoros palinodi (av grek palin, ”tillbaka” och ôdê ”sång”) – omtalad under antiken därför att den ansågs ha kommit till efter att diktaren smädat Helena (då en sorts semigudinna). Hon slog honom med blindhet. Ett straff han eventuellt upphävde genom sin ångerdikt. B. Ett översatt fragment ur Palinodin. C. En pseudodialektisk utredning av frågan om huruvida Stesichoros blev bländad av Helena. Därefter kommer den långa versromanen om 47 kapitel. Och slutligen en intervju med Stesichoros.

Alla delarna förhåller sig till varandra, i stil och tematiker. Själva versromanen är skriven på platsen för Stesichoros förkomna Geryoneia och tar förstås sin utgångspunkt i de ytterligt begränsade fragment som finns kvar av den långa lyriska dikten. Tiden är vår egen.

Huvudpersonen Geryon är hos Carson ett litet rött monster med vingar. Representerande ensamheten inte bara därför att han är röd, utan därför att han inte kan veta om andra förnimmer det röda som han själv. Men framförallt därför att han älskar och för att kärleken är den ensammaste av erfarenheter just därför att den i ögonblicket, som bara kan förnimmas när det redan förrunnit, tycks kunna upphäva ensamheten.

Den Geryon älskar är Herakles. Han är svagheten i Carsons bok, en svaghet som för övrigt vidlåder hela hennes författarskap. Carson skriver ofta om mannen som väcker ens begär men undflyr ens förståelse. Men hon lyckas sällan göra honom trovärdig.

Man begriper lätt Geryons åtrå inför Herakles kropp och kön, men Geryons kärlek förblir obegriplig. Och ändå känner och lider man i denna berättelse oavlåtligt med dess huvudperson. Textens verkan ligger inte minst i Carsons förtätade meningsbyggnad. Aldrig ett ord för mycket. Ständiga dubbelmeningar. Rytmiska pauseringar. Överraskande vändningar. Emfaser.

Tyvärr lyckas Mara Lees översättning bara delvis återskapa detta skrämmande precisa idiom. Jag klandrar henne inte. Själv hade jag inte gjort det hälften så bra. Men det att översättaren ständigt måste välja mellan dubbla innebörder och ideligen tar vägen över utvidgande omskrivningar gör tyvärr Röd Självbiografi till en alltför blek version av Autobiography of Red. Komplexiteten i en text med så många lager, av tid, historia, stil och litteräritet är omänskligt stor.

Att huvudparten av Carsons bok på alla vis förhåller sig till en över tvåtusen femhundra år gammal, och därtill förkommen, text skapar komplikationer som Carsons stil själv njuter av att inte fullt behärska, men som blivit översättaren övermäktiga.

Likväl vill jag starkt rekommendera boken. Carsons försök att förnya diktkonsten på antik grund är briljant. Alla värdeskalor ställs på huvudet. All gammal idealistisk högaktning av det klassiska arvet är försvunnen. Alla tudelningar i yta och djup, lärdom och omedelbarhet, känsla och kunskap upplöses i en ett moln av damm när Carsons dikter spränger förbi.

Det är som om hellenismen, den romerska antiken, medeltiden, renässansen, barocken, klassicismen, romantiken och modernismen aldrig funnits. Som om den antike diktaren ställt upp sin kör framför platt-tv:n i något alldagligt väntrum och låtit Carson dirigera den med fjärrkontrollen.

Magnus William-Olsson