Århundradets magister

Publicerad:
Uppdaterad:

Ingrid Elam får en historielektion av Jan Guillou

Tysken Max Schmeling vann världsmästerskapet i tungviktsboxning 1936.
Tysken Max Schmeling vann världsmästerskapet i tungviktsboxning 1936.
Berättar vidare. Jan Guillou är aktuell med del tre i sin historiska romanserie.
Berättar vidare. Jan Guillou är aktuell med del tre i sin historiska romanserie.

För historikern Eric Hobsbawn var det förra århundradet kort: 1900-talet sträckte sig från krigsutbrottet 1914, då den gamla världen gick i graven, till murens fall 1989. Mellan de två årtalen ligger två världskrig, nazism och kommunism, Ford och postfordism. För Jan Guillou är 1900-talet i stället Det stora århundradet, hans romanserie lovar att bli mycket omfattande, tredje delen, Mellan rött och svart, börjar med slutet på det första världskriget 1918 och slutar när det andra börjar 1939.

Så vill Jan Guillou också ha med allt det som utmärkte 1900-talet: inte bara de politiska rörelserna eller den ekonomiska utvecklingen, inte bara konst- och litteraturhistoria, även sedernas förfall och individens frigörelse, arkitekturen, bilmodellerna, uniformerna. Och allt detta rastrerat genom den norska släkten Lauritzen, vars överhuvuden är tre bröder, i 40-årsåldern när tredje delen börjar. Två av dem är familje-fäder och alla har de gjort sig en förmögenhet. Av olika, i de tidigare delarna redovisade skäl har de hamnat i Saltsjöbaden respektive Berlin, utmärkta utgångspunkter för samtidsbetraktelser.

Jan Guillou är noga med fakta och den som kan lite om mellankrigstiden får känna sig duktig och påminnas om händelser på vitt skilda arenor: börs-krasch i New York, Max Schmelings seger i boxningsringen, premiär på Tolvskillingsoperan, de långa knivarnas natt 1934.

Den som inte är lika väl påläst behöver å andra sidan inte känna sig utanför: Guillou är inte nedlåtande, han kan mycket men tar ingen kunskap för given, han är i stället uppenbart förtjust över att kunna få ihop fastighetsspekulation med funktionalism och Saltsjöbadhotell med arbetarkamp i en underhållande berättelse.

Han roar sig också med att bryta mot alla förväntningar på grabbighet; här är det kvinnorna som intar en tydlig vänsterradikal hållning, medan männen i familjen vacklar mellan tyskvänlighet och uttalad nazism. Det är bara den homosexuelle brodern Sverre som har de rätta instinkterna. Guillou kan visserligen inte låta bli att nämna några klassiska flygplansmodeller och ägna en två, tre sidor åt vapenvård, men han är faktiskt mer intresserad av måleri, litteratur och teater.

Mellan rött och svart är med andra ord en underhållande roman som handlar om allvarliga saker. Mellankrigstiden börjar i hoppets tecken: nu ska världen byggas ny och rättvisare, men den slutar i förintelse. Allt faller sönder, hos Guillou - som i verkligheten - rasar Sandöbron dagen innan Tyskland invaderar Polen.

Ändå falnar läsglöden efterhand, inte för att händelseförloppet tappar i energi, det gör det inte, utan för att Guillou redovisar i stället för att gestalta. Ett exempel: Två väninnor möts på kafé och berättaren konstaterar att de halkar in på politik även om de ”nästan demonstrativt försökte undvika politiska samtalsämnen och hellre talade om hur man bobbade och shinglade sitt hår eller om männens komiskt konservativa ogillande av det nya garçonnemodet för kvinnor” (s 141).

Guillou får in mycket information i dessa få rader, om könsroller, hårmode och politik. Men kvinnorna vid kafébordet förblir platta. Om Guillou i stället för att tala om vad de säger och gör hade visat det, hade vi sett dem framför oss och hört deras röster i stället för berättarens.

Nu är berättarrösten totalt dominerande och den lämnar inte stort utrymme för andras perspektiv eller tolkningar. Även när verklighetsbeskrivningarna läggs i romangestalternas mun låter de som debattinlägg av journalisten Jan Guillou.

Romanserien om 1900-talet blir så en blandning av illustrerade klassiker och historielektion och det tror jag är grunden till deras framgång: lättläst, lärorikt, underhållande och med ett personligt, lätt nasalt tonfall.

Ingrid Elam

Fotnot: Jan Guillou är kolumnist i Aftonbladet, därför recenseras boken av Ingrid Elam, litteraturvetare och kritiker.

Publicerad:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.