Slutet för Lolita

Av: Pia Bergström

Publicerad:
Uppdaterad:

Pia Bergström läser en hjärtslitande roman om världens utnyttjade flickor

1 av 3 | Foto: robert blombäck
Sara Stridsbergs (född 1972) förra bok ”Drömfakulteten” belönades med både Aftonbladets litteraturpris och Nordiska rådets litteraturpris.

”Han tycker mycket om hennes sätt att ropa efter sin mor när hon kommer, det är rörande på något vis, som att älska med ett sexigt övergivet förvirrat barn”.

Glider ni igenom orden kallt, nyfiket kollande? Har ni hört dom förr? Blir ni upprörda på något som helst vis?

Citatet är från Darling River, Sara Stridsbergs svar på romanen Lolita. Vladimir Nabokovs ”listigt parodiska och tragiska passionshistoria ” (som det står på pocketbaksidan av Aris Fioretos ny­översättning) kom ut 1955. I Stridsbergs roman är en av huvudpersonerna den föräldralösa Dolores Haze som Nabokovs elegante pedofil Humbert Humbert matar med godis, klär i söta klänningar och tar med som ”demonisk” älskarinna på en oändlig nöjestripp mellan glassbarer, biografer, motorvägsmotell och småstadshotell.

I Nabokovs roman är Lolita tolv. I ett putslustigt ironiskt fiktivt förord får vi redan innan vi läser historien veta hur det gick sen. ”Fru Richard F. Schiller dog i barnsäng efter att ha nedkommit med en dödfödd flicka på juldagen 1952 i Gray Star.”

I en kritisk text om Lolita-figuren, Nej, säger hon, som publicerades här på kultursidan 2008, skrev Stridsberg att Nabokovs bok gör läsaren ond, till en medbrottsling: hans sätt att berätta gör att hjärtat förvandlas ”till en klirrande isbit i läsarens bröst”.

Nu ger hon själv ord åt den 17-åriga nygifta Dolores sista dagar på barnbördshuset i Gray Star, Alaska och den irrande bilresan upp mot den vita rena framtiden med maken Richard, nästan lika ung men redan själsligt krigsskadad veteran från Korea. Det är så långt från ironi man kan komma. Man kan säga att Stridsberg ger Dolores tillbaka den oskuld och smärta Nabokov tog ifrån henne.

I drömska och filmiska kapitel, vars dova poesi kan påminna om Marguerite Duras ödestyngda besvärjelser, varieras temat förförda, förstörda flickebarn. En ung aphona i en bur i Jardin de Plantes plågas av en idiotisk forskare som försöker göra henne till människa genom att klä burens insida med världskartor och tvinga henne att teckna med kol på papper.

En flicka som tidigt överges av sin frihetslängtande mor utnyttjas av män vid en enslig flodstrand under den Nabokov­inspirerade amoraliske faderns överinseende. Han har till och med gett henne namnet Lo, efter Lolita. Han far runt på nätterna med flickan i sin opalfärgade Jaguar på jakt efter unga prostituerade som han senare misstänks för att ha mördat. Genom skogar som brinner, där värnlösa djur ”virvlar ut under bakdäcken”, små vildhundar blir ”liggande mitt på vägen, fortfarande vid liv och i väntan på nästa bil, och nästa och nästa”.

Vissa sidor i den här boken är närmast outhärdliga. Jag tror inte Darling River gör sin läsare god men man tvingas ner i botten på vad det betyder att ha total makt över ”ett sexigt övergivet förvirrat barn”. Om och om igen gestaltas betvingandet, behärskandet och förgörandet så att hjärtat slits sönder. Scener där Dolores make inte kan skilja lusten att döda och lusten att knulla henne, där han betraktar henne som en ”banal och ljuvlig” ägodel, en sjuk nymfoman som han känner ömhet för när hon ber om ursäkt för att hon måste kräkas när han just ska lappa till henne.

Ändå är det bedövande vackert återgivet.

Och flickan som aldrig förmår lämna sin far berättar i kuvad och stillsam jagform om åldrandet i den smutsiga lägenheten, om ginspyorna, ögonsjukdomen, det läckande underlivet, de feta och sockriga kakorna hon lever på. Men i hennes drömska glömska accepterande perspektiv (”varför ska man tala sanning när det är så lätt att ljuga”) förvandlas barndomens övergrepp till skärande undersköna bilder: skjutövningarna på moderns kläder uppspända mellan träden i skogen, den skrattande berusande ”gyttjebrottningen” med de främmande männen vid Darling River. Magnolians rosa flytande blomblad: ”en liten livräddningsdräkt”.

Jag saknar Valerie Solanas furiösa, desperata och uppfordrande motståndskamp i Stridsbergs Drömfakulteten (2006). Darling River förblir på många sätt gåtfull och förlamande sorglig men det är en mäktig melankolisk sorgesång över alla Doloreslika flickebarn som offrats och i detta nu offras i frihetens, maktens och lustens namn.

Pia Bergström

Publicerad:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.