Ingenting är svart och vitt

avPia Bergström

BOKRECENSIONER

Spännande och lärorik roman om den svenska biståndsbranschen

Helena Thorfinn är journalist och biståndsanalytiker. ”Innan floden tar oss” är hennes första roman.
Foto: NILLE LEANDER

”Att främja ekonomisk tillväxt är ett av de grundläggande målen för svenskt bistånd”. Så står det numera skrivet på Sidas hemsida. Men också att ”demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet är övergripande mål för alla svenska biståndsinsatser”.

Det låter ju bra. Men hur går egentligen biståndsinsatser till, i praktiken? Ute i verkligheten?

Helena Thorfinn, journalist i flera år och sedan utvecklingsanalytiker på Sida och Rädda Barnen, har faktiskt lyckats skriva en både spännande och lärorik roman om den svenska biståndsbranschen. Hon är ingen Graham Greene, mer av en upplysande sedesskildrare. Men för den som grubblar över hur vi ”rika” med våra skattepengar kan hjälpa de sämre lottade i världen ger den här romanen en hel del att fundera över.

Thorfinn låter oss följa det nyutnämnda biståndsrådet Sofia Paulin, ung karriärsugen jurist och specialist på människorätt och kvinnofrågor, till mångmiljonstaden Dhaka i Bangladesh. Medföljande maken Janne, något motvilligt tjänstledig från sitt lärarjobb och de två små barnen flyttar in i en jättelik diplomatvilla, omgärdad av taggiga murar och rosa bougainvillea.

Svenskt biståndsarbete bedrivs i praktiskt samarbete med Svenska ambassaden, och både biståndsfolket, ambassadtjänstemännen, affärsmännen kring ”Nordic club” och deras familjer, betjänter, barnflickor, kockar, vakter och chaufförer dras in i berättelsen och perspektivet vidgas mot andra moraluppfattningar, sociala skiktningar, religiösa och kulturella värdesystem.

Författaren fångar alltihop levande och skarpt. De små idealistiska organisationernas problem jämfört med de internationella biståndsproffsens. Korruptionens olika sidor. Även Sofias och Jannes jämställda äktenskapsgnissel och den bekväme och konflikträdde ambassadörens problem med sin tröstdrickande fru och bortskämde brat-son.

Man får insikt i komplikationerna, att det inte finns några enkla lösningar när det gäller hjälparbete i detta myllrande, hungrande land där de översvämmande floderna gör allt fler bönder jordlösa och driver in dem till de växande städerna. Arbetskraften i Bangladesh är billigare än Kinas, tillväxten är 67 procent och regeringen håller nere minimilönen, för att dra till sig fler utländska bolag. Som H&M, Lindex, KappAhl, Ikea och Hemtex.

Mest tagen blir jag av historien om de två tonårssystrarna Nazrin och Mina som inte vill giftas bort utan rymmer från byn och försöker överleva i Dhaka. Deras öde, skildrat med stor inlevelse och värme, riktigt hugger in i hjärtat. Medan miljonerna flyter in på samvetslösa biståndsstödda textilentreprenörers konton lyckas de spara några skrynkliga sedlar i en plåtburk.

Ingenting är svart och vitt i den här boken, varken ideologiskt eller på det mänskliga planet. Thorfinn är kritisk men romanen genomsyras av en illusionslös men hoppfull pragmatism.  Fastän mycket är eländigt och förtvivlat lite av den ekonomiska tillväxten ”sipprar ner” till de fattigaste skikten pågår ändå livet, kärleken, barnalstringen, framtidsplanerna, både i trånga skjul och svala konferensrum.