Inte bara för fansen

Richard Ford ger röst åt det förbisedda

Foto: Laura Wilson
Richard Ford skriver om sina föräldrar i ­”Mellan dem”.
BOKRECENSIONER

”Min far utstrålade aldrig ’styrka’, inte ens som ung. Han utstrålade snarare en sympatisk, men inte lika vanlig egenskap, en benägenhet att bli förbisedd.”

Ett typiskt citat ur Richard Fords sökande och eftertänksamma memoar om ­sina föräldrar Edna och Parker Ford med den oidipalt blinkande titeln Mellan dem.

Sonen – enda barnet – kom först efter 15 års äktenskap. Han var visserligen välkommen, men bröt den täta gemenskap och kringflackande livsstil föräldrarna hade under 30- och 40-talen då fadern, som var handelsresande, alltid tog med modern som sällskap ute på vägarna i Arkansas, Mississippi, Louisiana … De ägde inte mycket och trivdes med att övernatta på enkla hotellrum och stanna vid olika mat­ställen, tillbringa kvällarna på småstadsbarer och ha roligt med annat löst folk.

När Richard anlände blev modern ”hemmafru” i en ­lägenhet i Jackson, pappan kom hem bara på helgerna. Modern, som man förstår stod mycket närmare sonen än någonsin hans far, var ”snygg, svarthårig, liten, ­kurvig, kvick, slagfärdig,” men inte ”huslig” alls.

I barndomsminnena åt de oftast ute eller köpte färdiglagad mat ur glasskåp i mataffären. De umgicks knappt med någon i grannskapet. ”Att vara enda barnet och att vara född sent i föräldrarnas liv är en lyx” skriver Ford som inte är den som klagar ens över några kok stryk med bälte och rotting.

Själv gillar jag verkligen Richard Fords författarskap, hans blick för just det förbisedda i verkligheten, och det vardagliga men så precisa språket.

Det kan inte vara helt lätt att överföra dess skenbara enkelhet till andra språk, men Nille Lindgren lyckas behålla också det hemlighetsfulla i Fords sätt att vara sanningsenlig, det ohjälpligt vaga och undanglidande i föräldra­porträtten. Sonen undviker att ”avslöja” Edna och Parker med sina tolkningar, platta till eller lägga på färg. Han vet att han inte vet allt. Hur mycket tydligare skulle inte konturerna varit om de var karaktärer i en av Fords fiktiva berättelser?

Jag kan tänka mig att det är mest Ford-fans som är nyfikna på hans föräldrar, men alla som funderat över vad de egentligen vet om sina egna kan säkert finna hans resonemang om sin kärlek till, och undran över dessa människor som varken var särskilt talangfulla eller märkvärdiga, synnerligen ­givande.

Deras fria liv, ansvars­lösheten, intimiteten innan han kom till, innan faderns förtidiga död, lockar och ­eggar hans fantasi. Som om de döda ständigt kräver att återskapas.

ARTIKELN HANDLAR OM