Henrik Berggren

Splittrat Sverige när Tredje riket står på topp

Henrik Berggrens böcker om andra världskriget är spännande – även fast man vet hur det går

Av: 

Kalle Holmqvist

Henrik Berggrens senaste bok i trilogin om Sverige under andra världskriget handlar om åren 194042.
Henrik Berggrens senaste bok i trilogin om Sverige under andra världskriget handlar om åren 194042.

BOKRECENSIONER

I stort sett var väl andra världskriget över i juli 1941. Det konstaterade i alla fall den tyske generalstabschefen Frank Halder i sin dagbok. Flygvapnet hade tagit kontroll över västra Sovjetunionen och i Minsk höll de sista resterna av motståndet på att kämpas ned. Tyskland hade i princip vunnit. 

Del två av Henrik Berggrens trilogi om Sverige under andra världskriget handlar om åren 1940–1942, då Tredje riket stod på topp. Med hjälp av citat ur tidningar och dagböcker kastas läsaren rakt in i verkligheten.

Svenskarnas dagliga problem (som främst bestod i att det var brist på kaffe) kan förstås inte jämföras med hur folk hade det i de ockuperade länderna. Faktum är att ransoneringarna, även om de var påfrestande, fungerade ganska bra. Särskilt jämfört med första världskriget. Ingen behövde svälta. Ändå måste det ha varit en svår psykisk påfrestning att leva under krigshot.


En av de bästa sakerna med Berggrens välskrivna bok är att den visar motsättningarna som fanns i det svenska samhället. Ibland diskuteras det hur Sverige agerade under andra världskriget. Men vilket Sverige? Det fanns svenska nazister, svenska antinazister och allt möjligt däremellan.

Det finns inte ett enda svenskt parti som har rent mjöl i påsen när det gäller andra världskriget.

Socialdemokraterna, Bondeförbundet, Högerpartiet och Folkpartiet hade gått ihop i en samlingsregering. Några i regeringen ville anpassa sig mer till Tyskland, andra (till exempel Ernst Wigforss och Gustav Möller) var stridbara antinazister. I praktiken var alternativet till neutralitet att sluta upp bakom Tyskland. Att gå med de allierade var knappast aktuellt. Särskilt inte i början av kriget. 


Nazismen fick aldrig något folkligt stöd i Sverige. Men de få nazister som fanns satt ofta på höga poster. Inte minst inom militären – där många var landsförrädare och beredda att sälja ut Sverige till Stortyskland. Det finns inte ett enda svenskt parti som har rent mjöl i påsen när det gäller andra världskriget.

Högern svämmade över av tyskvänner. Folkpartiet var kanske lite bättre, men när det verkligen gällde röstade till exempel två tredjedelar av riksdagsgruppen för att låta tyska soldater få färdas på svensk järnväg från Norge och vidare österut, sommaren 1941. (De borgerligas ja till transporterna gjorde att Socialdemokraterna sa ja, för att rädda regeringen.) Inom fackföreningsrörelsen och socialdemokratin var antinazismen stark, men det fanns helt klart partitoppar som ville anpassa sig till Tyskland. 


Kommunisterna då? Nja. När Sovjet och Tyskland hade en icke-angreppspakt 1939–41 tonade ledningen för det Moskvatrogna kommunistpartiet kraftigt ned antinazismen. (Det finns beskrivet i Yvonne Hirdmans doktorsavhandling Sveriges kommunistiska parti 1939–45.) Partiet hade dessutom gjort sig omöjligt bland vanligt folk genom att försvara Sovjets anfall på Finland 1939. Resterna av de icke-Moskvatrogna kommunisterna (Socialistiska partiet) blev under Nils Flygs ledning allt mer tyskvänliga och till slut ett direkt nazistparti.

Samtidigt fanns alltid tjurskallar som stod upp för sina ideal oavsett den politiska konjukturen. Till exempel författaren Frans G Bengtsson som vägrade låta ett förlag i det ockuperade Norge stryka juden Salaman ur handlingen när de skulle översätta hans vikingaroman Röde Orm


Störst utrymme får, som sig bör i en bok om Sverige under andra världskriget, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidnings redaktör Torgny Segerstedt som trots påtryckningar fortsatte att skriva sanningen om nazismen. Och, som Segerstedt själv konstaterade i ett citat som finns med i boken: ”En enda människa, som trotsar våldet, hellre giver sin mänskliga värdighet, betyder mera än 100 000, vilka vaja som rön för maktens kastvindar.”

Det är bra att Henrik Berggren lyfter fram den nazistiska propagandan som den verkligen såg ut

Vid flera tillfällen ingrep myndigheterna mot antinazistiska tidningar. Ture Nerman som var chefredaktör för Trots allt! dömdes till tre månaders fängelse för ”smädelse av utländskt statsöverhuvud” (Adolf Hitler). Jämfört med andra länder hade Sverige ändå en hyfsat stark tryckfrihet. Däremot fanns en stark självcensur. Journalisterna och redaktionsledningarna valde att inte kritisera Tyskland.


Nazisternas inställning till judar var känd. Det kom också tidigt rapporter om vad som hände med de östeuropeiska judarna när den tyska armén ryckte fram. Men den nazityska propagandan pratade sällan om raskrig. Desto oftare om fred, frihandel och det nya Europa.

Det är bra att Henrik Berggren lyfter fram den nazistiska propagandan som den verkligen såg ut, bland annat genom att citera Bildtidningen Signal, som gavs ut av den tyska armén på svenska. Klaus-Richard Böhme och Bosse Schön har för övrigt gett ut en samling med artiklar ur tidningen (Signal: Nazitysklands propaganda i Sverige 1941–45, 2005). Läs och förstå mer om hur stormaktspropaganda fungerar!

I slutet av 1942 har Tyskland och dess bundsförvanter fortfarande inte besegrat Sovjet och Storbritannien. Pressen spekulerar i en allierad offensiv. Journalisterna börjar rapportera kritiskt om nazisterna. 


I Göteborgs hamn ligger två norska handelsfartyg. Sverige har länge vägrat låta dem löpa ut från hamn och vidare till den lagliga norska exilregeringen i London. Utrikesminister Christian Günther har lovat Tyskland att inte släppa fartygen. Men nyårsafton 1942 beslutar regeringen att de norska handelsfartygen ska få lämna Göteborgs hamn. Högerpartiets Gösta Bagge blir upprörd, men förgäves. 

Samtidigt som svenska folket slår sig ner framför radioapparaterna för att lyssna på sändningen från Skansens nyårsfirande har krigslyckan vänt och Sverige bytt utrikespolitik. 


Där slutar del två av trilogin. Det ska bli mycket spännande att läsa fortsättningen. Även om man – lyckligtvis – vet hur det går.

ANNONS

Lyssna på ljudböcker i sommar! Just nu 50% rabatt i 4 månader hos Storytel.

Extern länk från Storytel

Köp nu

Publisert:

LÄS VIDARE

Kroppen väger för lätt i dagens socialdemokrati

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Henrik Berggren

Andra världskriget

Nazism