Dunder och blandning

Kalle Holmqvist om en förkristen tid: trolldom, asatro och könsbyten

”Tors strid med jättarna” av Mårten Eskil Winge, 1872.
BOKRECENSIONER

Vad trodde egentligen folk på förr i tiden, innan Sverige blev kristet? Det kunde vara både det ena och det andra. I det fornnordiska samhället fanns ingen kyrklig centralorganisation och det vi nu i efterhand kallar asatro var en samling seder och traditioner snarare än en organiserad religion.

Gudarna var många, men forskningen tyder på att varje enskild person, familj eller by höll sig till enstaka gudar, ofta bara en enda, skriver Katarina Harrison Lindbergh i Nordisk mytologi från A till Ö – ett uppslagsverk över gudar, över-naturliga väsen och begrepp från de gamla nordbornas föreställningsvärld.


Hon har även tagit med gestalter från de nordiska hjältesagorna – till exempel Ragnar Lodbrok, i dag mest känd som huvudperson i tv-serien Vikings (där han spelas av Travis Fimmel). Seriens handling är löst baserad på de fornnordiska berättelserna om Ragnar, hustrun Lagertha, sonen Björn Järnsida och deras erövringståg söderut.

Mycket av vår kunskap om fornnordisk religion är hämtad från Eddan, som sammanställdes av islänningen Snorre Sturlasson på 1200-talet. Problemet är bara att Snorre Sturlasson var kristen och levde i en tid när asatron officiellt var avskaffad. Men mycket av det han skrev byggde på äldre källor och en del kan beläggas med arkeologiska fynd.

Snorre Sturlasson berättar om Fenris-ulven – vargmonstret som biter av krigsguden Tyrs hand när asarna försöker kedja fast honom. Historien verkar ha gamla rötter, den finns nämligen avbildad på ett guldsmycke från folkvandringstiden (cirka 400–550 e Kr) som hittats i Trollhättan.


Guden Ull nämns bara kort i de skriftliga källorna, det framgår inte så mycket mer än att han var bra på skidåkning och bågskytte. Men det finns många platser som har uppkallats efter Ull (till exempel Ullevi i Göteborg och Ulltuna i Uppland), så förmodligen var han viktig för vanligt folk. Kanske har han med tiden konkurrerats ut av andra asagudar.

Asatron var givetvis inte urnordisk. Vikingarna hade ju täta kontakter med andra delar av världen, de magiska runorna är nära släkt med det latinska alfabetet och det finns gott om andra utländska influenser. Gamla och nya gudar har smält samman och blandats med varandra.

Bilden av Balder – den ljushyade och godhjärtade guden – kan vara inspirerad av Kristus, medan Loke har fått drag av Satan. Loke är egentligen av jättesläkt, men räknas ändå till gudarnas skara. Det finns inga tecken på att han skulle ha dyrkats. Hans roll är i stället provokatörens, han hädar gudarna och ifrågasätter deras hyckleri. Ibland hjälper han dem och ibland lurar han dem. Loke har ett vidlyftigt kärleksliv – exempelvis förvandlar han sig till ett sto, betäcks av en hingst och föder Sleipner, som blir Odens häst.


Att Loke uppträder som ett djur av honkön verkar inte ha varit något- konstigt för de gamla nordborna. Oden överskred också alla gränser-, han förknippades med de råaste krigarna (bärsärkarna), men också med sejden – den kvinnligt präglade trolldomskonst som gick ut på att få kontakt med andevärlden.

Den fornnordiska tiden präglades av hårda könsroller (även om den, som Katarina Harrison Lindbergh påpekar, knappast var lika ojämställd som 1800-talet var) men samtidigt är könstillhörighet något som kan växla – exempelvis i 1200-talssagan om Hervor, som även uppträder som man under namnet Hervard.


Eftersom Harrison Lindbergh försökt få med i princip allt, blir det väldigt korta texter och boken är knappast något man läser från pärm till pärm.

Men här ryms mycket intressant, inte bara om asagudar och sagohjältar utan också om övernaturliga väsen (som tomtar, landvättar, rimtursar och alver) och allmän folktro. Medan kristendomen till stor del handlade om att härda ut i väntan på ett bättre liv efter döden, var den gamla religionen mer praktiskt inriktad. Människor kunde själva påverka sin omgivning, utan att behöva anlita en präst.

I de isländska skrifterna Vatnsdaela saga och Landnámabók beskrivs en vanlig metod för att förtrolla folk: Man böjer sig framåt, sätter huvudet mellan benen, går baklänges, drar upp kjolen och visar arslet för sin fiende samtidigt som man stirrar elakt på honom. (Pröva inte själva därhemma.)

I kristna medeltida lagtexter finns ofta ett förbud mot den här typen av trolldomsutövande, vilket visar att det bör ha varit vanligt (annars hade inte myndigheterna behövt kriminalisera det). Kristendomens införande var en långsam process, präglad av ständig konflikt mellan olika världsbilder. Ibland har kyrkans företrädare försökt utrota allt som haft med den gamla tron att göra. Men det har visat sig vara lättare sagt än gjort.


På 1300-talet går heliga Birgitta till hårt angrepp mot vantro och hedendom. Sverige har varit kristet länge, men det som predikas i kyrkorna är inte alltid det man tror på i stugorna.

Birgitta förfasar sig över de människor som fortfarande ”dyrkar och hedrar tomtagudar”, till exempel genom att sätta ut mat till dem. Hon kräver att alla måste sluta tro på tomtar.

Varje jul kan vi skratta åt hur hon har misslyckats. Kristendomen blev statsreligion, men den gamla tidens väsen lever än.