Blodig äventyrsroman genomsyrad av kärlek

Sebastian Barrys ”Dagar utan slut” är förunderligt levande

Av: Pia Bergström

Publicerad:

Två föräldralösa, hungriga och hemlösa trashankar i yngre tonåren träffas av en slump när de båda tagit skydd för regnet under en häck i Missouri. Den ene är klädd i en mjölsäck med snöre om midjan, den andre i en skitig gammal svart kostym med gapande hål i ändan. De blir vänner för livet. Och på ett ganska oproblematiskt vis älskande.

Några år senare dansar pojkarna för uppehället, sminkade och iklädda kvinnokläder med berusade gruvarbetare på en saloon, men när manligheten inte kan döljas längre tar de värvning tillsammans. Efter exercisen hamnar de på Fort Laramie i Wyoming där soldaternas främsta uppgift under mitten av 1800-talet är att slakta indianer. Sedan börjar inbördeskriget.

Den irländske författaren Sebastian Barrys ”Dagar utan slut” är en förunderlig roman, en våldsam och blodig äventyrsroman genomsyrad av djup och finkänslig människokärlek.

Thomas McNultys och John Coles äventyrliga liv berättas ur McNultys åldrade perspektiv. ”Hans” språk, mästerligt översatt av Erik Andersson har sån ren lakonisk schvung och härlig talspråkig melodi att man hör det i örat.

Och fastän jag brukar undvika skildringar av krig och dödande river jag igenom boksidorna med hettande kinder och en sorts kramp i magen, upprörd och hoppfull om vartannat. För, tänker jag barnsligt, om jaget berättar från ett efteråt måste ju i varje fall McNulty klara sig.

Det är inte förvånande att ”Dagar utan slut” har utvalts av The Guardian till en av världens mest läsvärda romaner

Hur kan man skriva så levande? Så nära oredan, brutaliteten och laglösheten i det ännu provisoriska vita samhällsbygget, så nära vildmarkens isvindar, väldiga buffelhjordar och sommarens mygg och flimrande hetta. Mitt bland vrålande pojkar i blått som med dragna bajonetter rusar mot pojkar i grått i blötsnön i Virginia. Sega mulors klippetiklopp kors och tvärs över präriegruset.

Det är inte förvånande att ”Dagar utan slut” har utvalts av The Guardian till en av världens mest läsvärda romaner under de tio senaste åren.

Det mest märkliga är ändå den livsglädje och det livsmod som strålar ut från den, trots det svåra och hemska som skildras.

McNulty flyr som nioåring undan hungern i Irland genom att ensam smyga sig ombord på ett skepp till Amerika. Trots allt han får utstå, delta i och bevittna som soldat tycks han bevara ett rent och oskuldsfullt hjärta. Kärleken till John Cole brinner hela livet med stadig låga. Att de sover i samma säng i huset på landsbygden i Tennessee när de mönstrat av och odlar jorden är det ingen som bryr sig om.

Ytterst skickligt lyckas Sebastian Barry också skriva in vår tids identitetsfrågor om ras och sexualitet i sin klassiska äventyrsroman om både indianer och vita och svarta.

LÄS VIDARE

Publicerad:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.