Japanska ”64” är en helt superb thriller

Förhoppningsvis översätts nu fler romaner av Hideo Yokayama

avMalin Krutmeijer

Publicerad:
Foto: Gorm Kallestad / TT NYHETSBYRÅN
Hideo Yokoyama, aktuell med ”64”.

Yoshinobu Mikami finner sig i medelåldern ofrivilligt förflyttad från polisens kriminalavdelning till tjänsten som informationsdirektör. Det är en ren straffpostering för en erfaren brottsutredare, van vid att status mäts handfast i huruvida man får skurkar bakom lås och bom. 

På informationsavdelningen pågår ett helt annat slags spel. Mikami bestämmer sig för att spela det, och har just inlett en avancerad strategisk manöver när hans 16-åriga dotter rymmer hemifrån. När vi möter honom har hon varit borta i tre månader. Mikami är sliten, orolig både för dottern och för sin fru Minako som isolerat sig i hemmet där hon väntar vid telefonen.

Detta avbräck i hans uppmärksamhet på jobbet får hans planer att falla som ett korthus. Plötsligt är Mikami på kollisionskurs med ledningen, sina gamla kollegor på kriminalavdelningen som han är beroende av för att kunna mata medierna med information, och inte minst med kriminalreportrarna som varje morgon stampar utanför hans dörr. Han inser att han inte har begripit någonting av vad som pågår på hans arbetsplats. 

I sin fullständigt superba thriller 64 skildrar Hideo Yokoyama en motvillig byråkrats svettiga fäktande inuti en vindlande organisation. Tankarna går förstås osökt till Franz Kafka, men till skillnad från stackars Josef K är Mikami snut in i märgen – även om han fruktar att ”kansliuniformen” håller på att växa fast.

Identiteten som kriminalare betyder dels att han aldrig ger upp, dels att han, som en annan amerikansk noir-hjälte, kommer en mörkläggning på spåren. Den rör det kallnande, fjorton år gamla fallet ”64”, där en liten flicka kidnappades och mördades trots att föräldrarna betalade en stor lösensumma. Utredningen verkar dölja en explosiv hemlighet.

Yokoyama förborgar alltså en deckargåta i byråkratithrillern. Romanen är skriven i ett allt intensivare kronologiskt flöde, med ett par urladdningar längs vägen. Dialogerna där Mikami och hans olika motparter försöker pressa information ur varandra är infernaliskt eleganta och kryddade med lakonisk humor.

Mellan raderna framträder en mycket manlig, och mycket japansk värld. Här är det lika självklart att ceremoniellt överräcka en gåva varje gång man besöker en bekant, som att kvinnor – åtminstone 2002 när romanen utspelar sig – slutar jobba när de gifter sig. Polisfruarna är ofta för detta poliser.

Alltihop är kort sagt fascinerande litteratur. Jag läste 64 tolv timmar i sträck. Romanen är Yokoyamas sjätte, men den första som översatts till europeiska språk. Jag hoppas det blir fler.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM