Nutid i forntida mörker

Claes Wahlin läser Per Odenstens undergångsroman

Foto: moa odensten
Per Odensten (född 1938).
BOKRECENSIONER

Per Odenstens Skärvan i bergets natt skapar en värld som tycks avlägsen vår, trots att fattigelände och ständiga krig är vad som skildras. Den utspelar sig i en fjärran tid, försänkt i fornnordiska myter och sagor. Vi möter talande djur och trollkunniga charlataner. Här styrs världen av Han, enögd och ledsagad av korparna Tanke och Minne. Givetvis är Han ännu en av Odens alla förklädnader, ständigt en annan, men alltid densamme.

Han, skriven med versal, försöker rädda världen. De som vill rasera skapelsen, Mörkerkrafterna, måste bekrigas. Soldater skickas ut i alla väderstreck för att slå ned de främmande folken: morinerna, euburonerna, karnuterna eller atuatukerna.

Flera av dessa stammar är kända från faktiska historien. Moriner var en fornkeltisk folkgrupp, euburoner och atuatuker germanska och karnuterna en gallisk. När inte sammandrabbningarna leder till blodbad, så är det storm, snö och is som reducerar populationen. Livet är kort, otäckt och brutalt.

Odenstens romaner kan läsas som variationer av att på behörigt avstånd säga något om vår värld. Ända sedan den starka debutromanen Gheel 1981 har han flyttat sig i tid och rum. En obestämd framtid i En lampa som gör mörker, 1880-talets USA i Vänterskans flykt, det italienska 1920-talet i sin förra roman, Människoätarens skugga, eller bland utsatta i ett svenskt 30-tal i Horntrollet.


Världarna han skildrar skiftar, men tematiken återkommer. De maktlösa, dårarna eller andra utsatta och utanförstående, försvaras i takt med att de som företräder makten dissekeras. I Skärvan i bergets natt grubblar Han sig fördärvad över hur han ska rädda världen, men sitter fast i gamla tankestrukturer om våldet som den enda lösningen. Det hjälper inte vad korparna säger.

Romanens maktlösa ställs mot de mäktiga. De fattiga har namn, Are, Eske och Bente, trasiga människor som så småningom lyckas lämna Hans, Odens värld och slå sig samman med vanligt folk, arbetsamma fiskare och jägare som inte strävar efter annat än att leva enkelt, och i fred.

Två scener i slutet av romanen släpper in lite ljus. En där Eske drömmer om varsel, men som han övertalas av Bente att slå ur hågen. Förutsägelser och andra trollkonster om framtiden hör till Hans värld, en värld som bara skapar eländen. Den andra scenen är en pendang, där Bente ser barnen göra narr av gudabeläten. Nästa generation vet kanske att göra sig av med sådan vidskepelse.

Skärvan i bergets natt var titeln på ett fragment som Odensten publicerade 1981, alldeles innan debuten.

Han skrev då att det var ett försök att ”använda den gamla nordiska mytologin för att uttrycka något om den tid vi lever i, ett försök att beskriva ett samhälle i kris, en kulturkrets på väg mot sin undergång. En överklasskultur ställs mot en småbondekultur, som utgör det livskraftiga som tar hänsyn till både natur och människa, som inte går på kollisionskurs mot någondera. Det är ett försök att skissa en människosyn som prövar andra vägar än konfrontation för en konfliktlösning.”

Den beskrivningen är fortfarande giltig och har i den färdigställda romanen fått en klangbotten i Ted Hughes diktsvit Kråka, ur vilken motton fogats till kapitlen. Odenstens roman är som en kil i det berg som utgör vår värld och dess försanthållanden.


Och språket sedan! Denna konstfulla, precisa vackerkarga prosa med sina eleganta ordbildningar, utarbetade som vore de ristade i en runsten, avsedda för eftertanke och framtidsminne.

ARTIKELN HANDLAR OM

Romaner