Taskigt, Odysseus!

BOKRECENSIONER

PIA BERGSTRÖM ser Margaret Atwood steka upp en myt i onödan

I det världsomspännande utgivningsprojektet Myter ger 30 förlag i 35 länder samtidigt ut verk av kända författare som återberättar en valfri myt på sitt eget sätt. Seriens introduktion är en fantastisk liten bok som jag rekommenderar till alla: Myternas historia av religionshistorikern Karen Armstrong. Den är en snabbresa genom vårt rikaste arvegods. På 132 koncentrerade sidor förklarar hon vad en myt är och hur de mytiska gestalterna förvandlats, från jägarsamlartidens blodtörstiga jaktgudinnor, jordbrukskulturernas lynniga modersgudinnor, axialtidens barmhärtiga enda gud till den sista stora västerländska omvälvningen av den mänskliga erfarenheten, då myten dör och ersätts med logos. Den moderna vetenskapen alienerar världen, gör den tom och meningslös.

Armstrongs genomlärda exposé landar i nuet. Hon menar att även vår tids människor behöver verksamma myter för att förstå sin mänsklighet, förnuftet ensamt kan inte hantera djupt liggande fenomen som oförlöst skräck, begär och neuroser:

"Vi behöver myter som hjälper oss att identifiera oss med alla våra medvarelser, inte bara dem som tillhör vår egen etniska, nationella och ideologiska stam. Vi behöver myter som hjälper oss att inse vikten av medlidandet som inte alltid betraktas som tillräckligt produktivt eller effektivt i vår pragmatiska, rationella värld. Vi behöver myter som hjälper oss att skapa en andlig hållning så att vi kan se bortom våra omedelbara behov och uppleva ett transcendent värde som utmanar vår omvärldsförnekande själviskhet. Vi behöver myter som hjälper oss att vörda jorden som helig igen, och inte bara använda den som en `resurs´. Och detta är avgörande, eftersom vi inte kan rädda planeten om det inte sker någon sorts andlig revolution som tyglar vårt teknologiska geni."

Armstrong tror att författarna och konstnärerna är de nya mytskaparna. Myten har ju aldrig haft med bevisbara fakta att göra utan alltid varit ett konstverk.

Men att skapa nya myter och att omskapa gamla, döda - som väl projektet Myter innebär - är det riktigt samma sak? Margaret Atwood försöker att sätta nytt realistiskt ljus på Odysséen i Penelopiaden. Hjälten är tidstroget (?) rå och gifter sig med 13-åriga Penelope bara för att hon bjuds ut på äktenskapsmarknaden av sin aristokratiska familj. När han åkt iväg till Troja sitter hon instängd i palatset på den blåsiga klippön Ithaka i tjugo år, med Odysseus gamla amma och en flock unga, glada skvallriga pigor som enda sällskap. Då och då hör hon elaka rykten om sin mans vilda eskapader. Inte ett bud från honom själv, inte en hälsning. Penelope talar till läsaren från de dödas eviga Hades (där man numera kan se våra såpor och ondgöra sig över silikonbröst) och hennes röst är bittert ironisk och hånfull.

Det brott som står i förgrunden är inte Odysseus ojusta trähäst, det bedrägeri som får Dante att placera honom djupt ner i helvetet, hos de falska rådgivarna. Det är inte allt blod han spillt på det patriarkala äroprojektet att ta tillbaka kung Menelaos egendom Helena från älskaren Paris. Det Penelope plågas av och som Penelopiaden tvingar oss att se är dåden som beskrivs i Homeros Tjugoandra sång, det som sker efter slakten av de 120 friarna. Då, som en sista maktfullkomligt nonchalant reningsakt hängs de tolv tjänsteflickorna:

"så hängde flickornas huvud i rad, och runt deras halsar /stramade öglor hårt för att ge dem en ärolös ände". De är ju horor, de har våldtagits av friarna, och tvingats betjäna dem. Att Helena också sovit med fienden är en helt annan sak. Hon var ju prinsessa.

Visst är det förbisedda rader i eposet, men Penelopiaden gör mig ändå inte berörd. Kanske är också jag avtrubbad av vår kulturs förakt för pigor, horor och "trashbrudar". Atwoods Tjänarinnans berättelse, där uppstudsiga flickor hängs på rad utanför kyrkan, androm till varnagel, är dock mycket starkare. Den gestaltar ett framtida fundamentalistiskt teokratiskt USA och visar hur illa det kan gå om man tolkar myter bokstavligt.

Albert Bonniers Förlag

Berättelse

Pia Bergström