Räddarna i nöden

Petter Larsson om en hyllning till de frivilliga som visade samarbetets styrka när flyktingarna kom till Malmö

Foto: TT
Välkomnande budskap mötte flyktingarna i Malmö hösten 2015.
BOKRECENSIONER

”Vem som helst kunde -säga: ’Nu kör vi så det ryker!’ Sen var det flexibiliteten: ’Nej, men vi fixar det’. Jag tror alla känner att vi var med om något stort. Vi var väldigt stolta över att kunna ge det välkomnande som barnen fick när de kom.”

Så säger Anna Sommarmo, som hösten 2015 fick uppdraget att starta och driva en ny så kallad ankomstcentral för ensamkommande flyktingbarn i stadsdelen Oxie i Malmö – ett slags väntrum där barnen kunde få mat och värme och bli intervjuade innan de fick resa vidare till de platser där de skulle bo.

Hon fick uppdraget den 21 september. Åtta dagar senare var verksamheten i gång.

Hon sammanfattar ganska väl den känsla som genomsyrar boken Ankomst Malmö, där Malmö stadsarkiv samlat berättelser från några av de många tusen anonyma hjältar som ideellt eller som en del i sitt jobb såg till att Malmö och därmed Sverige klarade att ta emot över 100 000 flyktingar på fyra månader utan att några oöverstigliga problem egentligen uppstod. Det värsta som hände var att en mindre grupp vuxna vid något tillfälle tvingades övernatta utomhus.

Samhället stod rycken.

Foto: TT
Röda korsets personal hjälper migranter som just ankommit till ­Malmö i september 2015.

Det var nog tur att det var just Malmö, tänker jag. Här fanns en lyckosam kombination: en stor kommun med organisatoriska muskler som styrdes av humanistiskt sinnade socialdemokrater. En stark vänsterradikal miljö som helt ställde om till flyktinghjälp – bara kulturhuset Kontrapunkt mobiliserade 1 500 volontärer och omvandlade sig till en flyktingförläggning. Och de traditionella hjälporganisationerna, som i viss mån kunde medla mellan aktivister och myndigheter.

Dessutom talar en stor del av befolkningen språk som dari, pashto och arabiska. Flera av dem som intervjuas är själva före detta flyktingar, några fick sina första jobb under krisen just tack vara sina språkkunskaper. När stadsdelsförvaltningen sände sms till sin vikariebank och efterlyste folk med språkkunskaper blev de fullständigt nerringda.

Bokens verkliga behållning är de små historierna, anekdoterna om man så vill, de som tar ner frågan om den stora FLYKTINGPOLITIKEN på vardagsnivå.

Jane Arvidsson Guernane skippar bussen till Kulturnatten i Lund, när hon hör att hon behövs på Kontrapunkt. Sen sorterar hon kläder i tre månader.

Saida Sokolovic ser en lastbil med Ikea-möbler anlända till det nya boendet och hon hinner inse att det är hon som kommer att få bygga ihop dem, innan 40 proffsiga kommunalarbetare materialiserar sig ur det blå och börjar skruva.

Petruska Rogmark lyckas få tag i en tigrinjatolk på telefon mitt i natten, när hon hittar en liten eritreansk flicka som vill till släktingar i Oslo. Och socialsekreteraren blundar pragmatiskt för kravet på registrering om de bara kan få i väg flickan på en buss.

Denna enkla medmänsklighet där folk gör vad de kan utan hopp om tack eller beröm. Men i utkanten av berättelsen mullrar det. Folk ringer ner Malmö stads växel och säger sitt hjärtas mening om invandringen. Ett boende måste flyttas, eftersom det kommit bombhot. Pojkgäng hamnar i bråk med flyktingarna.

Det som inte riktigt framkommer i boken, även om det antyds, är hur sena myndigheterna – Migrationsverket, MSB, kommunen, Region Skåne – var med att reagera. De första veckorna skötte ideella krafter i praktiken mottagandet, och när stat och kommun tog kommandot uppstod konflikter.

Det var ju en logistisk mardröm, där inte bara tiotusentals flyktingar skulle inkvarteras, registreras, få sjukvård och förnödenheter, utan också myndigheter och organisationer försöka samverka.

Men på något vis lyckades man ganska bra. Lottakåren klev in som Migrationsverkets stödtrupp. Samhall packade välkomstkassar med hygienprodukter. Rädda barnen inrättade lekrum. Skolor och idrottshallar blev sovsalar. Moskéerna öppnade för övernattning. Socialtjänsten snabbanställde 2000 personer och dundrade i gång sina gamla faxmaskiner, eftersom man inte får skicka alla uppgifter i okrypterade mejl. 

Med tiden satte sig rutinerna, apparaten började rulla allt bättre. Flera uttrycker i efterhand hur regeringens beslut om id-kontroller blev en antiklimax. Nu? När vi just fått allt att funka!


”Ankomst Malmö” är bara en av många försök att dokumentera eller skildra flyktingkrisen. Till exempel gjorde Tekniska museet i Stockholm 2016–2017 utställningen I’m alive, som vinklar på mobiltelefonernas betydelse under flykten. Västernorrlands museum i Härnösand gjorde 2016 utställningen Familjen Kabani, en dokumentation av och med en syrisk flyktingfamilj som då nyss anlänt till staden. Sörmlands museum genomför just nu en uppföljning av den dokumentation av flyktingmottagandet i Flen, som man gjorde 2007.

Ankomst Malmö hade nog vunnit på att ta in mer av flyktingarnas egna upplevelser av mottagandet. Ett fåtal får komma till tals, men många blir bara statister i sin egen berättelse. Ändå är det här slags mångröstade skildringar viktiga inte bara för framtida historieforskning, utan också för närminnet.

Det har nu etablerats en politiskt konstruerad bild av att hösten 2015 var en förskräcklig tid ”som vi aldrig ska tillbaka till”. Ankomst Malmö talar snarare om motsatsen. När det verkligen gällde trädde det solidariska Sverige fram och sa: Vi fixar det. Jag är fortfarande övertygad om att politikerna hade kunnat bygga vidare på den mobiliseringen, i stället för att gå det flyktingfientliga mullret till mötes.

ARTIKELN HANDLAR OM