Nedslag i vakuumförpackade liv

Alice Kassius Eggers läser Camilla Prell Weichls novellsamling Kedjereaktion

Foto: Sofia Runarsdotter
Camilla Prell-Weichls novellsamling Kedjereaktion har en tematisk tidstypiskhet, skriver Alice Kassius Eggers

avAlice Kassius Eggers

BOKRECENSIONER

”Det är så det är”, ”Det är så det har blivit”, ”Det är sån han är” heter det på flera ställen i debutanten Camilla Prell Weichls novellsamling Kedjereaktion. Meningarna kan ses som nödvändiga livslögner genom vakuumförpackade familjeliv och oförlösta begär, tillståndet statiskt, agensen obefintlig eller drömlik.


I den inledande novellen Liftaren betraktar Linn sin dotters plötsliga tillgjordhet i bilens baksäte, samtidigt som hon själv fantiserar om att den oborstade liftaren ska ”göra något” med henne. I tanken drar hon en parallell till en annan fantasi om förlösning som också den representeras av en man långt från Linns egen ordnade kärnfamilj, en försäljare från Uganda som hon en gång bjöd in eftersom hon inte ville göra honom upprörd men som visade sig ha ärligt uppsåt. Och hon blev besviken, urladdningen uteblev.

Bilden som tagen ur en tradition av överklassfantasier om vilden och den förtrycktas ansvar för kolonialistens självförverkligande. 


Titelnovellen Kedjereaktion kan läsas som ett svar på Linns krampaktiga duktighet. Mannens blick, pressad av trauma och aggression, han som tänker ”Agnes som brukade vara så rolig” när han äter ölkorv i bilen och tänker på sin barnlängtande sambo. Kvinnor som längtar efter att bli uppläxade och män som längtar efter att läxa upp, heteroparets mördande tristess.

Den här grundförutsättningen, konventioners allsmäktighet och den gränslösa konflikträdslan, genomsyrar otaliga centralgestalter i samtida svensk prosa. Jag har redan funderat på det genom läsningar av till exempel Agnes Lidbecks Finna sig och Ester Roxbergs Barnvagnsblues men kan inte låta bli att undra vad det är som gör just denna tvåsamhetsklaustrofobi så eftersträvansvärd att beskriva. 

Och sex med PT:n, ska det vara en egen genre nu? Hur mycket kan man utforska dessa egenskapade glashus av samtidens borgerliga förväntningar? Det är något med det totala främmande­skapet inför världen som gör mig illa till mods. Där ute pågår all möjlig skit och magi. Valet att rota runt i en fiktiv fångenskap är något annat än fängslande fiktion.


Men bortsett tematikens tidstypiskhet har Prell Weichl en imponerande förmåga att förhålla sig till novellkonstens utmaningar. Det korta formatet kräver en exakthet eftersom strukturen ständigt avslöjar sig, det finns ingen plats för transportsträckor och ingen möjlighet att villa bort läsaren ur dramats båge. 

Den krypande berättelsen Kungsvattnet lämnar läsaren med taktila förnimmelser både av mjuk hamsterpäls och isgrotte­väggars kyla. Och i tonårsvänskapens självmedvetenhet dunkar koncentrationen rytmiskt och makttemat blir både obehagligt och obehagligt relevant. Två flickors symbios är alltid villkorad. Det är så det är.

ARTIKELN HANDLAR OM

Noveller

Böcker