Drabbar som en lans

BOKRECENSIONER

Magnus William-Olsson läser Främlingen på nytt

Foto: Albert Camus 1957.

Ordet ”koncentration” faller tillbaka på grekiskan kentron som betyder ”stick” eller ”styng”. I sin kortroman Främlingen odlar Albert Camus just en sorts stingandets konst. På en prosa, lika koncentrerad som förebilden Ernest Hemingways, sträcker sig berättelsen ofta ut i explicita uddar och spetsar mot läsaren.

Albert Camus roman har vunnit generation efter generation av svenska läsare. Och ändå har den hittills bara nått oss via Sigfrid Lindströms översättning från 1946. Det vittnar om tolkningens kvalitet.

Nu har emellertid även Jan Stolpe – vem annars? – tagit sig an den.

Bokens kulmen och poetiska mästerstycke är skildringen av själva brottet, den långa sista paragrafen i bokens första del. Jagberättaren återvänder till den plats på stranden där han nyligen mött sin antagonist, ”araben”. Den algeriska hettan får världen att dallra.

”Och nu drog araben utan att resa sig sin kniv och höll upp den framför mig i solen. Ljuset sprutade från stålet och det var som om en lång glittrande klinga träffade mig i pannan. I samma ögonblick rann svetten som samlats i ögonbrynen plötsligt ner på ögonlocken och täckte dem med en varm, tät slöja. Mina ögon förblindades bakom denna ridå av tårar och salt. Allt jag kände var solens cymbaler på min panna och otydligt kände jag det gnistrande svärdet som sköt ut från kniven som hela tiden var framför mig. Detta brännande svärd angrep mina smärtande ögon. Det var nu allt vacklade. Havet förde in en massiv och brännande andning. Jag tyckte att himlen öppnade sig i hela sin vidd och lät det regna eld. Hela min varelse spändes och jag kramade handen om revolvern.”

Scenen bör läsas som en poetik. I denna berättelse om frånvaro och oförmåga till kontakt är texten en paradoxal ort av våldsam närvaro. Om berättelsen skildrar den existentiella alienationen, förnimmelsen av att allt finns men ingenting spelar någon roll, så vittnar tilltalet om en rakt motsatt strävan. Camus stil vill sticka, såra, smärta och beröra.

Också då texten är mindre extatisk än i passagen ovan, bygger Camus roman på avståndet mellan det som skildras och hur det skildras. Vi får inte veta mycket om jagberättarens inre liv, hans psyke eller själ. Men bokens stil sätter oss i direkt förbindelse med hans sinnen. Den grundläggande filosofiska frågan om vad det är att vara människa står i skarp kontrast till den upplevda världens oavvisliga verklighet.

Det är denna konflikt Jan Stolpes översättning poängterar. Och resultatet är imponerande.

Den nya svenska Främlingen tar inte lång tid att läsa, men den träffar hårt och vasst som en lans.

Magnus William-Olsson