Och livet, vad fan då livet?

BOKRECENSIONER

ANDERS PAULRUD läser den ljusskygge Houellebecq

Foto: Michel Houellebecq.

Vem ibland er har förtjänat evigt liv?

Inte jag.

Och livet, vad fan då livet.

”Livet börjar vid femtio, det stämmer; det är bara det att det slutar vid fyrtio.”

Det har han förbaskat rätt i, den franske författaren Michel Houellebecq.

Nu finns det en ny bok av honom på svenska. Refug heter den, en något djärv översättning från den franska originaltiteln La possibilité d’une île, men förmodligen vald för att länkas till författarens förra roman Plattform.

Houellebecq är något så fint som en reaktionär skandalomsusad succéförfattare. En riktig enfant terrible, och finare kan man inte bli i Frankrike. Härom året riskerade Houellebecq fängelse och dryga böter efter att i en intervju i tidskriften Lire förkastat alla religioner, men mest islam som han kallade för ”den farliga och idiotiska religionen”. Houellebecq friades i rättegången, efter att inflytelserika kolleger som Phillipe Sollers och Salman Rushdie försvarat honom offentligen.

I den nya boken fortsätter han sitt förakt mot araber och islam: huvudpersonen, den klonade pajasen Daniel, börjar sin karriär i porrfilmsgenren med en kortfilm, Släpp ner minikjolar över Palestina, något som grundlägger hans rykte som islamofob, och uppföljaren, Mumsa på min Gazaremsa, också den en porrfilm, innehåller inte bara vidlyftiga knullscener i sanddynerna utan också en finstämd dialog mellan en terrorist från Hamas och en tysk turist. Och längre fram i livet försvarar han hängivet åldrandet. ”I den moderna världen kunde man ha gruppsex, vara bisexuell, transa, hänge sig åt tidelag och sadomasochism, men det var förbjudet att vara gammal.”

Man kan förstås läsa Refug som en desperat berättelse om den helvetiska medelåldern och hur man ska klara sig undan ålderdomen. Den är fullspäckad med spetsfundiga och drastiska formuleringar. Men på ett djupare plan är det en otäck bok.

Houellebecq vänder sig mot alla sociala och politiska projekt, han är biologist, och hans människosyn som är aningen ljusskygg präglas av cynism och vilja till makt. Och i detta hans maktbegrepp ingår också en biologiskt ”förädlad” människa.

I texten lever dessa klonade människor ensamma, de är inte lyckliga men heller inte olyckliga, de saknar kontakt med omvärlden. Den civilisationskritik som Houellebecq här framför är ganska förenklad: kärleken är död och ersatt av sexualitet; tävlan styr människan in i en återvändsgränd där också ”vinnarna”, de som utgör de åtråvärda objekten, är förlorare.

Hur kvicktänkt och fräck han än är, Houellebecq, blir det lite enahanda att läsa dryga fyra hundra sidor fyllda av samlag och cynismer. Houellebecq är ingen bra författare, men som kultursociologiskt fenomen är han intressant.

Han, den klädsamt bråkige författaren, med sina rättegångar, med sin ”frispråkighet”, tillhandahåller precis det lagom stora mått av provokation som medelklassen i Paris innerstad orkar svälja.

En ny bok av Houellebecq innebär rabalder och en alert medial täckning. Hundratusentals böcker säljs, författaren får tolv miljoner i övergångssumma när han byter förlag.

Publiken kan luta sig tillbaka. I lugn och ro. Nu kan alla, som en elak fransk kritiker påpekade, ägna sig åt nationalsporten att ha en åsikt om en bok som de inte orkar läsa.

Roman

Anders Paulrud