Förtvivlad kamp när sonen blir en annan

Inga-Lina Lindqvist: Språket svävar som pudrig snö över den tunga verkligheten

avInga-Lina Lindqvist

BOKRECENSIONER

Foto: Bent R Synnevåg
Norska författaren Olaug Nilssens son tappade språk och färdigheter. Boken om deras kamp har fått stort genomslag i Norge.

Det var en gång en pojke som pratade, lekte och skojade. Men någonting hände. Pojken förlorade gradvis sitt språk och sina färdigheter. Till slut gick pojken knappt att känna igen. Han försvann in i sig själv, i en vrålande våldsam kropp.

Till Daniel av Olaug Nilssen är en kort roman med hög densitet. I hemlandet Norge är Nilssen en aktad författare och hennes självbiografiska skildring av att vara mamma till ett barn med autism fick stort publikt och politiskt genomslag.


Att ha ägt ett språk och sedan förlorat det, att ha kunnat äta fil med sked och sedan inte längre klara det skildras precis så drabbande och ångestfyllt som jag ­föreställer mig att det måste kännas. Som att dö.

Men romanens Daniel är ett levande barn som behöver saker, till exempel en speciell stor bilbarnstol, och samhället tar fem månader på sig att ordna fram bilstolen. Raseriet över att inte kunna få hjälp är intensivt hos berättarjaget, Daniels mor.

Smärtan och sorgen över det förlorade språket färgas av tidiga tecken som modern minns. Allt som varit skimrande och ovanligt, som var källa till stolthet visade sig bära på ett frö till sjukdomen. Sedan kommer kylan hos läkarna som sorterar bort det friska, fokuserar på funktionsnedsättningen, säger att de som föräldrar borde ha förstått från början. Tjänstemännen kommer och går i familjens liv, beslut flyger över deras huvuden.

Barn med funktionsnedsättning har högre risk än andra att utsättas för försummelse och våld. Olaug Nilssen skriver starkt om rädslan att gå över gränsen och slå tillbaka, skada sitt barn som hugger efter ögonen, biter vilt, äter jord.

Psykologen som ska hjälpa föräldrarna googlar på ”ilskehantering, vuxna” i en av romanens ursinniga scener. Som anhörig får du inte vara arg. Ilska i möten med beslutande tjänstemän leder bara till besvärad tystnad och kraschad kommunikation.


”Till Daniel” är en bok som jag längtar till, kastar mig över. Den mättar en sorts hunger, men vilken? Kanske kraften i att få lyssna på en känslofylld röst som får tala till punkt? Joar Tibergs poetiska översättning är tonsäker. Språket svävar som pudrig snö över den tunga verkligheten, varsam mot barnets ömtålighet. Barnet som liksom spränger livets gränser, förtvivlat inlåst i ordlösheten.

Medan jag läser börjar jag tänka på att funktionsnedsättningen inte bara finns hos den drabbade utan i hela samhället. När man som förälder når en gräns vill man mötas av samhällets föräldraskap, av snabbt och självklart stöd utan utmattande byråkratiska danssteg.


Bokens norska titel, ”Tung tids tale”, kommer från en dikt av Halldis Moren Vesaas. ”Alla bördor som du kan lyfta av din broder ska du ta på dig / Många omkring dig fryser, var en eld för dem” (min övers).

Titeln är en vädjan. Nordiska välfärdssystem är säkert de effektivaste i världen men värmen och empatin är en bristvara.

ARTIKELN HANDLAR OM