Hans Gunnarsson apterar bomber i vardagen

”Jag vet inte exakt vad jag tycker – men jag fortsätter att läsa”

Av: Jenny Högström

Publicerad:
Uppdaterad:
Hans Gunnarsson (född 1966), författare.
Foto: sara mac key
Hans Gunnarsson (född 1966), författare.

BOKRECENSIONER

I år firar Hans Gunnarsson 25 år som författare. Han debuterade med ­prisade novellsamlingen Bakom glas, växlade i början av 2000-talet över till romanformatet och har skrivit böcker som Albatross, All inclusive samt även flera filmmanus, från Ondskan tillsammans med Mikael Håfström till Pingpongkingen och Arn.

I och med nya boken, med den på en gång olycksbådande och allittererande titeln Bormann i Bromma, återvänder Gunnarsson till novellen. Och som utgångspunkt för var och en av de elva novellerna har Gunnarsson tagit en målning av Martin Wickström

Det är målningar av husfasader, skjul och interiörer – inte sällan lite slitna – över vilka ljus och skuggor spelar. ”Man har sett nog. Man vill gå vidare. Ändå står man kvar.” Så skriver Gunnarsson – inte i den här boken men väl om en av Wickströms utställningar.


Och Gunnarsson har stått kvar både länge och väl. För medan de ödsliga målningarna saknar mänsklig närvaro, sånär som på en hand i förgrunden, så myllrar det av människor och röster i Gunnarssons noveller. Om man ska tro prologen och epilogen så rör det sig om anonyma ”livsberättelser” inskickade till en grupp med det galghumoristiska namnet Livsglädjens berättarkollektiv. 

Novellerna fungerar förmodligen utmärkt även utan denna metatextuella inramning, men gör det hela lite extra skrockigt. Skrockar gör jag hur som helst med jämna mellanrum under läsningen. Detta trots att det rör sig om övergrepp, mord, självmord, skilsmässor, terrorism, nazister, grannfejder, medborgargarden, sekter, psykisk ohälsa, missbruk, utstötning – och i botten av allt själens obotliga ensamhet. 

Varje novell har sitt inneboende mysterium, varje novell sin tragedi, varje novell sin ytterst opålitliga berättare – ett eller annat ”vi” som med sitt omedelbara tilltal tvångsansluter läsaren till en intimitet som känns alltmer obekväm för varje sekund. Jag är inte vi med ett gäng golfande gubbar. Jag är inte vi med ett Tupperwareparty på en arbetsplats i en svensk småstad. Jag är definitivt inte vi med en svensexa som urartar i ett gangbang. 

Det är ett slirigt och rättshaveristiskt vi. Det är ett lakoniskt vi. Det är ett vi som inte vet vare sig ut eller in.


Målningarnas slitna fasader döljer med andra ord minst lika slitna liv och existenser. Och fast Gunnarsson låter både manliga och kvinnliga kollektiv komma till tals (det är aldrig tal om någon sammanblandning) är det ändå på något sätt samma filter över alltsammans. 

Det är en dåres försvarstal förvandlat till kör och förlagt till ett mycket, mycket kantstött folkhem.    

Hans Gunnarssons litterära metod skulle kunna liknas vid en framkallningsprocess. Som en av karaktärerna formulerar det: ”Han framträdde snarare pö och pö för oss, liksom från sidan. I ett slags blixtbelysning.” 

Så är det också, trots sin vardagsspråkliga pratighet, väldigt filmiska noveller. Och
i var och en av dem är en sprängladdning apterad. 

Jag vet inte exakt vad jag tycker. Men jag fortsätter att läsa.

Laddar ...
Publicerad:

LÄS VIDARE

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.