Språket hos en mästarinna

Claes Wahlin läser Sigrid Combüchens nya roman

Foto: JACQUETTE ÅKERMAN
Sigrid Combüchen (f 1942) är författare och kulturjournalist. 2010 fick hon Augustpriset för ”Spill – en damroman”.
BOKRECENSIONER

Krigets slump tvingar två kvinnor att slå följe när de flyr från andra världskrigets Europa. Över hav till land, Sverige, går färden. Där hankar de sig fram på enkla ströjobb; städa, bära, tvätta – manuella, ofta smutsiga sysslor som ger dem mat, ofta blott skulor, och spartanska husrum.

Sidonie är den extroverta, har lätt för språk och att få vänner. Nathalie den introverta, håller sig helst för sig själv. Sidonie, utbildad kallskänka, har lättare att komma överens med de hon måste ha att göra med. ­Nathalie är uppväxt på en vingård. De är från olika världar, olika sociala skikt.

Som flyktingar blir de beroende av varandra. Båda är en smula osympatiska, men på varsitt sätt, låt vara att de erfarenheter som präglar dem kan få vem som helst att bli tvär och svårflörtad.


Land är säkrare än vatten; en replik som de båda kvinnorna möter när de ska ge sig ut på havet mot Sverige. Romanen kommer att uppfylla det löftet, mer än så ska kanske inte avslöjas. Handlingen fortgår på två tidsplan, senvintern 1944 till våren 1945, respektive en dryg höstvecka 2005. Vad som hände däremellan avhandlas raskt på några sidor mitt i romanen. På så vis är också romanens undertitel, Från Limhamn till Lofoten, att uppfatta som en mörk ironi. Det är ju inte en reseberättelse vi läser.

Handlingen säger sällan allt. Språket desto mer. Det är en njutning, så precist, egenartat och på flera sätt överraskande driver det handlingen framåt. Är det ett språk som har sökt sin historia, eller en historia som sökt, och funnit, sitt språk? Nathalie är en smula talträngd, och de båda kvinnorna har att lotsa sig igenom ett okänt språk. Sigrid Combüchen har en närmast unik förmåga att skapa ett språk som passar ämnet som hand i handske. Den språkliga hand som här ­väver handlingen skapar heller inte vilken gammal handske som helst.


Här möter vi en berättare som ligger tätt intill sina personer. Liksom den skildrade tillvaron är karg och på flera vis stympad, drar Combüchen ihop meningar, gör ordbildningar som i ett ­annat sammanhang skulle skära sig, eller skapar oväntade bilder som just här blir de mest naturliga. Prosan är poesi i sak. Den stoltserar aldrig, den tjänar.

Kvinnorna hungrar, fryser och stretar, några korta stunder njuter de; allt på ett språk som precist förmedlar intryck, dofter och tankar. De trevar sig fram i en okänd värld, bestulna på ­sina liv och utan framtid är de tvingade att överleva för stunden. Så trevar sig också språket fram, men alls inte osäkert, utan med en övervunnen möda är det skräddarsytt för just den här historien.


Så möter vi Nathalie i det tidsskikt som utspelas 2005. Hon bor i en stuga vid en fjord i Nordnorge, änka, men med både barn och barnbarn. Nu finns ­kriget blott i kvinnominnet hennes, barn och barnbarn är upptagna av annat. ­Nathalies komplexitet syns här som tydligast, hon ­både förstår den yngsta generationen och retar sig på den.

Fortfarande är hon introvert, hennes ålder gör en del saker värre. Där finns en aldrig riktigt uttalad, men gestaltad kontrast: Nathalies stillhet, hennes vilja-vara-i-fred, gentemot de ungas ständigt-vara-på-språng.

Än en gång två olika världar. Men liksom det som separerade de av nöd sammanförda kvinnorna under krigets flykt, binds även den åldrade Nathalies värld av minnen och barnbarn samman av Combüchens ekvilibristiska språk.

FAKTA

ROMAN

»  Sidonie & Nathalie – från Limhamn till Lofoten

Sigrid Combüchen

Norstedts