Munter färd åt helvete

Magnus Ringgren läser en bubblande språkfest – och ser början på ett spännande författarskap

Foto: JAN-ÅKE ERIKSSON
Nils Håkansson, född 1975, är författare, översättare och förläggare, bosatt i Stockholm. Hans senaste bok, äventyrsromanen ”Järnskallen”, kom 2015.
BOKRECENSIONER

”Ordet är världens herre”. Så lyder lingvistens och författarens trosbekännelse. För att det inte ska låta så gravallvarligt och patetiskt kan man ju alltid veckla in det i gyckel och lust.

Så gör Nils Håkanson i Ödmården, en roman som inte liknar någonting annat jag läst – och jag ljuger inte! Boken kunde ha blivit ett språkmanifest, men jag tror att det försvann i redigeringen. Annat och mycket nog blev kvar.

Nils Håkanson är språkvetare, doktor i slaviska språk och översättare. Han debuterade för ett par år sen med Järnskallen, en munter äventyrsroman från första världskrigets Stockholm.


”Ödmården” är en mindre berättelse men inte mindre munter. Den kryssar dödsföraktande mellan klimatdystopi och fantasy på ett arkaiserande språk som det är en ren fröjd att försöka tyda: ”nu är satvintran här, strykful bland årstidernas finbrudar, med djuptjäle i kärr och somp, med flinsnö och viderklimp uti marsken”.

Här finns allt från fornsvenska till dagens slang och, vilket har sin särskilda betydelse, en hel del holländska (eller plattyska som det kallas när vi på medeltiden lånade in mängder med ord därifrån).

Det är framtid, långt efter ”pan­evropeiska avslutningskrisen”. Sverige är dränkt av det stigande havet, nerfruset av klimatförändringarna. Kvarvarande folk bor i skogar och övergivna gruvhål. Ödmården är en bit av norra Uppland som av ett mirakel lyckats överleva.


Makten innehas av grymma holländare – ”tölpaner” eller ”nedriglänningar” – som skrinnar runt på de frusna vattnen. När det kniper besitter de också en överväldigande militär makt; den kväser alla uppror och all fantasi. Finns det en Messias, en räddande ”Jonatan-Engel” att vänta på?

Historia och mytologi är förvrängda av fattigdom och ockupation. ”Jonatan” kommer från Bröderna Lejonhjärta och ”Palme” är en av de mindre gudomligheterna. Heliga föremål kan vara hämtade från Emils snickarbod. Den arkivarie som för ordet har inte många skrifter att gå efter när han vill återskapa ett förflutet att bygga självkänsla och framtidstro på.


Lite klarnar det när man hittar ett exemplar av Herman Lindquists historiebok. Och ett materiellt uppsving inträffar när en grönskimrande ”raktor” dimper ner från himlen och möjliggör lite värme och civilisation i hålorna.

Men allt går förstås åt helvete. Dystopins genre kräver det. Till slut glider de sista levande varelserna från Ödmården ut i dimman i sina tallstamsbåtar och uppslukas av intet. Är det inte slutscenen i Sagan om ringen som spökar? Ödfursten Bernt sitter på en tenntron – är det inte en lite mer mattglänsande version av järntronen i Game of thrones?

Referat i övrigt avstår jag från. Det är i detaljerna boken lever, i det fabulöst uppfinningsrika språket, i omfunktioneringen av skräp och skrot – materiellt och kulturellt – från vår egen kultur. Romanen bör vara skriven för något år sen, men den hakar sig fast med gapskrattets kardborrar vid händelserna just precis nu. Jag brukar ha svårt för ”underhållning”, men den här gången har jag skrattat högt flera gånger per sida.


Nils Håkanson har en lika stark mytskapande förmåga som den lite äldre Lars Jakobson och en humor som förgrenar sig långt ner i folksjälen (om nu en sådan existerar). Det är mödan värt att ta itu med denna bubblande textgröt. Jag tror att vi här ser början på ett mycket spännande författarskap.

ARTIKELN HANDLAR OM

Romaner

Fantasy

Språk