Göran Greider

Lyckan i en begonia eller ett glas rom

Nationalklenoden Göran Greider skriver om sin cancer och om att vara människa bland andra

Av: 

Rebecka Kärde

Göran Greider är aktuell med ”Barndomsbrunnen”.
Göran Greider är aktuell med ”Barndomsbrunnen”.

BOKRECENSIONER

I sin vid det här laget klassiska recension av Kristina Sandbergs cancerskildring En ensam plats konstaterade Linda Skugge att litteratur inte automatiskt når verkshöjd bara för att den uppstår ur ett trauma. Detta faktum måste alla som bortom anteckningsboken skriver om ”svåra ämnen” förhålla sig till. Hur ger jag mitt lidande en form? Hur får jag det att angå andra?

Nationalklenoden Göran Greider prövar i Barndomsbrunnen ett flertal olika strategier. Boken utspelar sig under ett drygt år som börjar med obestämda smärtor i ben, mage och lungor. Det visar sig vara blodcancer. En svårartad variant, som dock går att bota, men som kräver månader av cellgiftsbehandlingar på pandemiskt nedtyngda sjukhus.


Där, på (nyliberala) Karolinska och (socialdemokratiska) Södersjukhuset, har en stor del av dikterna sin upprinnelse. Författaren får ”ett vänligt akutläkarfinger uppkört i röven” eller ser påsar med lungvätska bäras bort av ”det mångkulturella Vårdsverige / som sammansmälter till en klass”. Hela tiden skriver han, på sin iPad eller i telefonen. Korta, nyenkla, ibland rimmade stycken, observationer, minnen, självreflexioner. Produktiviteten håller döden stången, samt förstås ”den sparsmakade medelklassen”, som skräms och äcklas av det obeskurna.

Arbete är för Greider ett hedersord. Lika starkt lysande är begreppet ”solidaritet”. Och den fysiska svagheten fördjupar hans socialistiska övertygelse. Samhället måste rymma människan i alla hennes skepnader: driftig och självuppoffrande, utlämnad och behövande: ”ett senapskorn i någons hand”.


Sjukdomen innebär alltså knappast ett ideologiskt eller estetiskt stilbrott. Vad den däremot lockar fram är minnen. Ur barndomsbrunnens mörker stiger skuggfigurer från 60-talets sörmländska arbetarklass. Våldsamma, äldre killar med namn som Jorma och Tommy, en farsa och en morsa och en evig rad bröder. ”Landsortens barndom är den tomma tidens paradis”, skriver Greider, som tackar tristessen i Vingåker för förmågan att uppskatta det lilla livet – en hundpromenad, en begonia, ett glas rom – och sysselsätta sig själv.

Vi är många som gläds med honom. Men som representant för den sparsmakade medelklassen börjar jag efter ett par hundra sidor undra om bokformatet verkligen är rätt för den här sortens och mängden snarlika historietter. Helt utan att raljera kan jag tänka mig att texterna passade bättre på Facebook, där många av dem ursprungligen publicerades. Inramade av flödets vanliga barnbilder torde det akuta i dem framträda än tydligare.


För det är ju trots allt det Barndomsbrunnen handlar om: att vara människa bland andra, levande, döda och ofödda.


Göran Greider medarbetar i Aftonbladet Kultur, därför recenseras boken av Rebecka Kärde, litteraturkritiker i Dagens Nyheter

ANNONS EXTERN LÄNK

Njut av en god bok i sommar – Prova BookBeat gratis i en månad!

BookBeat.se

Publisert:

LÄS VIDARE

Empatisk bok om de ratade incelmännen

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Göran Greider

Cancer

Vårdpolitik

------