Som monstret i ”Stranger Things”

Antologin visar en nyliberalism full av sprickor

Jonathan, Will och Mike i ”Stranger things”.
Jonathan, Will och Mike i ”Stranger things”.

Det är ett omänskligt och trasigt Sverige som beskrivs i antologin Bortom systemskiftet. Invånarna delas upp i tre kategorier: de med rätten över sina liv, de sjuka eller arbetslösa och de ”icke sörjbara”. De sistnämnda existerar bara som objekt för iskall byråkratisk maktutövning. I Sverige, säger en afghansk pojke i Torun Elsruds text, dödas man med pennan.

Bortom systemskiftet samlar en grupp av forskare, tydligt influerade av teoretiker som David Harvey och Wendy Brown, och av en postkolonial kritik där välfärdsstaten är en vit monolit. Vägen från kris och nostalgi går till en mer radikal förståelse av mänskliga rättigheter, av sociala rörelsers logik, av en ny syn på arbetstid och arbetsinflytande i välfärden. Det är fina poänger, lite självbekräftande, och, som det sägs i ett av de sista kapitlen, inte helt utan inslag av att vänstern snackar hellre än gör.

Vem som vann står i Bortom systemskiftet mindre klart och det gör också att det stora systemskiftet ibland framstår som en gigantisk konspiration med oklar avsändare.


Göran Therborn skriver i sin inledning att ”nyliberalismen var det nya systemets ideologi” – den ideologiska överbyggnaden för en tid av enorma kapitalintressen. Sverige har gått i bräschen för en förmögenhetsomfördelning utan like.
I Bortom systemskiftet får vi en tydlig och oerhört plågsam bild av de som förlorade. Alla som är bruna, alla som har oklar migrationsstatus, alla som i någon mening står i beroendeställning till arbetsmarknad och stat.

Vem som vann står i Bortom systemskiftet mindre klart och det gör också att det stora systemskiftet ibland framstår som en gigantisk konspiration med oklar avsändare. Det är viktigt att fundera över vem som vann, särskilt om vi vill sikta mot de politiska lösningar som lägger grunden för vägen framåt.

Nyliberalismen är som monstret i ”Stranger things”, den styr världsalltet, visst, men när den dör blir också en liten bit kvar i någons inre, matat av våra trauman och vår längtan efter kärlek.


Här är boken som mest otydlig eftersom man accepterar den teoretiska syn på nyliberalismen som dominerar samhällsvetenskapen och som framhäver den som ett anonymt kapitalintresse med dompterade politiker i sin tjänst.

Det är naturligtvis legitimt att peka på de sedan länge identifierade skyldiga: ”Timbro”, Friedrich von Hayek, Göran Persson. Men de är alla rätt avdankade storheter, om något hör de till den epok som begravdes med pandemin.

Problemet med nyliberalismen är inte vitaliteten, utan att dess tentakler sträcker sig från graven in i alla de levande som ju var en del av den nyliberala revolutionen, oberoende av om det var med personlig entusiasm eller avsky. Nyliberalismen är som monstret i Stranger things, den styr världsalltet, visst, men när den dör blir också en liten bit kvar i någons inre, matat av våra trauman och vår längtan efter kärlek. Nyliberalismen lovade oss att vi kunde bli något helt annat, än det vi var. Det blev vi också.


Det sociala löfte som fanns i nyliberalismen som politisk ideologi och utopi är helt avgörande för att förstå hur Mont Pelerin-sällskapet, en samling rätt extrema österrikiska ekonomer och elitister som träffades på en bergstopp i Schweiz 1947, kunde bli till en sorts massrörelse för egen vinning.

Förvisso har det med politiskt våld implementerats djupt impopulära reformer av pensioner, migrationslagar och skattesystem, och med andra typer av våld har också välfärdsstatens trogna tjänare tvingats in i byråkratiska formulär som förvandlade deras verksamheter från människohjälp till administrativ överlevnad.

Nyliberalismen gjorde en rad saker systemiskt osynliga, exempelvis relationen mellan arbetsinsats och kostnad. Vi lärde oss att det var rätt och bra att konsumera utan att ställa frågor.


Men nyliberalismens historia är också frågan om vem som vann. Där måste vi räkna in den armé av fotsoldater som köpte bostadsrätter, slutade betala kapital- och förmögenhetskatt, använde Rot och Rut för att lägga kinesisk marksten i villaträdgårdar och struntade i både klimatet och i andra människors kroppar.

Nyliberalismen gjorde en rad saker systemiskt osynliga, exempelvis relationen mellan arbetsinsats och kostnad. Vi lärde oss att det var rätt och bra att konsumera utan att ställa frågor.

Genom detta lade en generation svenska, inte alla vita, medelklasspersoner en avgrund mellan sig själva och sin föräldrageneration, och ännu mer, de kategori tre-människor som behövs för att upprätthålla en levnadsstandard som
i detta nu krackelerar.


Jag funderar ofta över nyliberalismen som en inlärd process, som socialiserade oss alla till att bli inkapabla att se de fundamentalt inhumana mönster som Bortom systemskiftet lyfter.

Men om man ser nyliberalismen som produkt av det anonyma kapitalintresset och Systemet, så reproducerar man den blindhet för Systemets förändringsbara mekanismer som vänstern så ofta hamnat i. Därför blir Bortom systemskiftet en mindre användbar bok än den kanske kunde ha blivit.

Låt oss sätta namn på saker och ting. Kanske är det mindre fruktbart att lyfta namn som Friedrich von Hayek eller rasbiologen Herman Lundborg. Viktigare kanske med dem som i nutid tjänat på välfärdsbolagen, på deporteringsindustrin, som på lokal och regional nivå ser till att budgetöverskott inte används. Därefter finns problemet att varje vänsterrörelse framåt kommer att stupa om den inte får med sig den stora grupp som gillar sina två charterresor om året och sin Foodora-cyklist.


Sociologen Peo Hansen publicerade i vintras en bok med titeln Migrationsmyten som visar att flyktingströmmen till Sverige 2015 var en ekonomisk vinst som ligger bakom överskott i många kommuner och regioner. Jag hade önskat mig några referenser till detta sammanhang, eftersom det är en pedagogisk uppgift för vänstern i dag att förklara dem.

I stället blir flera kapitel i Bortom systemskiftet till en olycklig spegelbild av nynationalismens syn på välfärdsstaten som rotad i ett nationellt klass- och folkbegrepp. Det går en linje från Herman Lundborg till polis, migrationsverk och försäkringskassa. Det är samma intellektuella struktur i detta argument som i exempelvis Lars Trägårdhs tes att välfärdsstaten måste vara en nationell konstruktion.

Det är fel, Sverige var knappast ”världsledande på rasbiologi”, men vad viktigare är, det finns konstruktiva lärdomar att dra från välfärdsstatens historia. En av dessa lärdomar borde vara betydelsen av statligt ansvar för att bygga ett mänskligt samhälle. För vad var välfärdsstaten om inte en utopi om mänsklig värdighet?


Om staten är vit, så är den rasistisk, och då går den enda vägen till förändring via de sociala rörelser som i många bra kapitel lyfts som en källa till både motstånd och mer långsiktig förändring. Det är en onödig motsättning. De starkaste bidragen i Bortom systemskiftet visar just hur nya allianser och rörelser exempelvis kring ett professionsideal i offentlig sektor eller kring grannskapsrörelser som Helamalmö lägger beståndsdelar för en ny ”prefigurativ politik” (se Mikael Mery Karlsson och Hanna Bäckström Olofssons bidrag).

De är små bidrag till en ny förståelse av en också ny välfärdsstat. Dessa bidrag visar att nyliberalismens systemskifte inte är en hegemonisk konstruktion, utan ett bygge fullt av sprickor.

I dessa sprickor finns frustration och sorg, men också ett utrymme där det går att arbeta över klass och etnicitetsgränser.


Få saker kan mobilisera så mycket som känslan av att en god skola blir förstörd, och få saker får människor att lära sig så mycket om kommunalpolitik som när de inser att de blivit lurade. Det finns en otrolig radikal kraft i detta, liksom i sorgen över obarmhärtig myndighetspraktik. Det är små handlingar i människors liv som lär oss något om att hålla samman. Tankesmedjor som Balans har med små resurser förflyttat debatten många steg. Det är där problemformuleringsprivilegiet ligger nu, så hur använder vi det?

Klasshat och social antipati är inte vägen framåt, inte kulturkriget heller. Vägen framåt går mellan att tänka kring ett nytt välfärdsstatligt ideal – en utopi för den snälla staten – och att omvärdera det mellanmänskliga livet och dess mötesplatser. Vi behöver återuppfinna en symbolisk livsvärld som ger en tillhörighet i något större när värden kring materiell konsumtion nu under kommande år sviker: att göra gott, att hjälpa – mellan människor och i myndigheter.


Att ställa grupper mot varandra blir livsfarligt i inflationens tid. De framtidsdrömmar som nyliberalismen blåste upp hos många kommer att krossas. Den stora sociala besvikelsen är historiskt sett inte en grogrund för en vitaliserad demokratisk politik, utan tvärtom, och vänstern kan inte tillåta sig problemställningar som lämnar de besvikna, arga, och ja, vita, utanför.

Publisert:

LÄS VIDARE

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.