Idylliserat om svensk folkbildning

Per Sundgren om antologin ”Bildning – då, nu, sen”

Foto: HASSE HOLMBERG/TT
Per Sundgren saknar en problematisering av den bildningstradition som alla från höger till vänster hyllar i dag.
BOKRECENSIONER

RECENSION. Det är ingen brist på böcker om bildning. Varje år utkommer dussintals som vrider och vänder på denna tanke. Den senaste är Bildning – då, nu, sen där ett antal välkända skribenter försöker reda ut vad bildning är, vem som ska bildas, vem som ska bilda och hur synen på bildning förändrats.

Frågorna har ställts förut och med något undantag resonerar skribenterna i banor som vi känner igen. Bildning är en process, bildning gör oss delaktiga i en tradition, vidgar perspektiven och får oss i bästa fall att reflektera och tänka kritiskt och utgör på så sätt ett motgift mot de fördomar och den rasism som frodas i dag på många håll.

Detta är helt i linje med den nyhumanism under början av 1800-talet som har sin utgångspunkt i Wilhelm von Humboldts tänkande och vars mål är individens utveckling till en unik personlighet. Att åt arbetarklassen erövra denna bildning såg arbetarrörelsens folkbildare som sin uppgift.

Att detta också i dag är uppgiften verkar flertalet skribenter till denna antologi vara överens om, även om denna bildningstradition förstås, som Calle Nathanson framhåller, har sina skavanker och som Ebba Witt-Brattström och Kristina Sandberg mycket riktigt framhåller saknar genusperspektiv. Och visst har Judith Kiros en viktig poäng när hon påtalar den självklara eurocentrismen i detta bildningstänkande.
Dessa invändningar är i dag ganska självklara. Vad jag saknar är en problematisering av denna bildningstradition som alla nu hyllar, från höger till vänster. För samtidigt som bildning förvisso kan vara frigörande och ofta har varit det, kan den också fungera som ett medel för förtryck, som ett medel inte minst för att dra upp gränser gentemot den folkliga och kommersiella kultur som varit arbetarklassens.

Denna klassklyfta har varit ett mycket tydligt inslag i det som är bildningens praktik. Det bästa exemplet på detta är det parallellskolesystem, med folkskola för fattiga barn och läroverk för den bildade klassens barn, som avskaffades med grundskolan 1962, men som nu håller på att återuppstå med fritt skolval och friskolor.

Ett annat exempel är det motstånd mot bildning som funnits inom arbetarklassen och som 1900-talets bildningsivrare haft att stångas mot. Jag tycker att Ola Larsmo gör det för lätt för sig och förenklar när han ser detta motstånd som ett uttryck för ett irrationellt och fördomsfullt tänkande (Jantelag och faktaresistens).

Detta motstånd som varit starkt inom arbetarklassen har förvisso handlat om rädsla för förändringar, men också i hög grad om innehållet i bildningen och innehållet är förstås inte oväsentligt. När August Palm, ofta betraktad som en fiende till bildning, kritiserade sin tids folkbildare handlade det om att han krävde en bildning som kunde tjäna arbetarna i deras kamp för bättre samhälle.

Sång och musik och diktläsning var viktigt, men också kunskaper om hur man organiserar sig och bygger det nya socialistiska samhället. Mot den bildning man upplevt att man pådyvlats uppifrån har en grundläggande skepsis funnits som en viktig underström inom arbetarklassen under hela 1900-talet. Inte minst har denna konflikt mellan olika perspektiv tagit sig uttryck i hur man förhållit sig till den populärkultur som fördömts av folkbildare från höger till vänster.

Här menar jag att Martin Aagård med sitt bidrag om nätets nördar konstruktivt utmanar och ifrågasätter en ofta idylliserande skildring av den svenska folkbildningen. För vad som räknas som bildning kan aldrig vara givet, är alltid en klassfråga. Att bildningen möjliggjort klassresor och därför blivit ett viktigt argument för ett på meriter skiktat samhälle är en viktig iakttagelse.

Det vi i mycket högre utsträckning i dag borde fundera på är hur den bildningsklyfta som beskrivits ovan utgör en viktig grogrund för sverigedemokratisk politik.

För fortfarande är det nog så att så fort det talas om bildning så exkluderas stora delar av befolkningen.

Per Sundgren

Eftersom Aftonbladets medarbetare Martin Aagård medverkar i boken gästrecenseras den av Per Sundgren, fil dr i idéhistoria.