Galna paradoxer

BOKRECENSIONER

MARIO GRUT läser Yukio Mishima

Foto: Författaren Yukio Mishima talar till soldaterna från en balkong på militärhögkvarteret i Tokyo. Minuterna efteråt begår han harakiri.

■ ■Den 25 november 1970 bjöds soldaterna på militärhögkvarteret i Tokyo på en sällsam uppbyggelse. Från en balkong högt över menigheten talade författaren Yukio Mishima om det viktiga med att hedra kejsaren och leva ärofullt. Soldaterna skrattade. Mishima teg. Sen drog han sig tillbaka och begick harakiri.

Vad han kan ha sagt framgår av texterna i Sol och stål, tolkad av Vibeke Emond, en essäbok på 110 sidor om det mirakulösa med att bli av med sitt språk och sina ord och träna sig till att vara bara kropp (ungefär som ett kålhuvud är bara kålhuvud).

Märkligt. Efter debuten vid 16 års ålder hade Mishima haft en lång och lyckosam författarkarriär (en av hans pjäser skulle senare sättas upp av Ingmar Bergman på Dramaten) när han bestämde sig för att lämna orden.

Vägen till befrielse ska gå via fysisk träning. Och metodiskt börjar han lyfta skrot (boktitelns "stål") i det överjordiska ljus ("sol") som ska ge honom den kropp som krävs för att utplåna allt i tillvaron som är fult och bristfälligt.

■ ■Så härlig är nämligen hans värld att "den korrekta och vackra formen besegrar den fula och felaktiga" och att det enda som behövs för seger är lite hjältemod. Plus tankegångar som: "När motståndaren besegras beror det på att han i det ögonblicket anpassar sin form till den rumsliga hålighet jag har utsett."

Modet har med hans "vältränade muskler" att göra. Medan "svaga muskler och överflödigt fett" bara avsöndrar cynismer.

Ingenstans har ännu ordet fascism nämnts.

Men stunden närmar sig när Mishimas muskler svällt till full glans och smidighet och han anser sig så vacker och klok att han kan delge mänskligheten det han vet om alltets hemlighet.

■ ■Samma sak har fascistgeneralen Millán Astray försökt under spanska inbördeskriget. Och eftersom han har hunnit längre än Mishima i språkligt armod kan han redan 1936 för studenter i Salamanca ropa: "Abajo la Inteligencia! - Viva la Muerte!", som Mishima nu vill ersätta med sitt "Ned med intelligensen" och "Leve döden".

Han vill undanröja "den förbannelse som vilar över orden" och stärka det mod som är "källan till lusten att förstå döden och smaka på den".

Detta 1968. Två år före självmordet i Tokyo och långt efter att filosofen Miguel de Unamuno 1936 kallar Astrays ord för "galen paradox" och "nekrofilt och meningslöst tal".

Bra varudeklaration även för Sol och stål.

Essä

Mario Grut ([email protected])