Geniala kvinnor!

BOKRECENSIONER

JAN ARNALD om en fascinerande upptäcktsresa

Foto: Nina Burtons ”Den nya kvinnostaden” – ett mästerverk.

Överord och brösttoner hör knappast hemma i den skapande kvinnans långa och lågmälda historia – och kanske är det för att jag är man som jag nu känner ett behov av att dra till med stora ord. Jag behärskar mig och väntar lite.

Under de senaste decennierna har genusforskare och kvinnohistoriker öppnat en fördold skattkammare av kvinnligt skapande. Det är en hel parallell världshistoria som plötsligt vecklar ut sig. I en tid som ofta betraktas utifrån apokalyptiska perspektiv kan man konstatera att vi nog tvärtom genomlever en sorts ”andra renässans”. Ungefär så här måste renässansmänniskorna ha känt sig när de upptäckte antikens glömda skatter.

Jag överdriver lite, förstås (jag är ju man), men faktum är att historien blir påtagligt större och rikare för varje år som går. Och med tanke på hur många övergripande verk av typen ”Pionjärer och glömda kvinnor under tvåtusen år” som har skrivits på sistone kanske ytterligare ett sådant helt enkelt kan kännas överflödigt.

Men så är inte fallet med Nina Burtons Den nya kvinnostaden (med ovanstående undertitel). Tvärtom ger den ett personligt perspektiv som är helt enastående – och oavbrutet fascinerande. Dessutom är den nästan encyklopediskt heltäckande. Den jobbar sig igenom alla tänkbara konst- och vetenskapsarter, alla tänkbara tidevarv, utifrån så gott som alla tänkbara perspektiv.

Vi möter medeltidens nunnor som lyfte det kristna kulturarvet till nya nivåer. Vi möter den så manligt dominerade renässansens kvinnor, mycket snyggt framlyfta via kvinnorna kring Michelangelo. Vi möter komplikationerna i ”det tvåsamma tänkandet”, vetenskapskvinnor i samarbete med sina män och älskade. Vi möter kvinnliga författare som tvingats skriva under manliga pseudonymer och kvinnliga krigare och äventyrare som tvingats klä sig i manliga kläder. Det är ett överväldigande kvinnomyller som behärskar Nina Burtons storverk.

Dessutom är det skönt att se en del överord yttras. Den tyska 900-talsnunnan Hroswita av Gandersheim kallas ”en kvinnlig Shakespeare med 600 års försprång”, och den holländska 1600-talsnaturmålaren Maria Sibylla Merian hade inte bara Linné som lärjunge, dessutom skapade hon ”en förening av konst och vetenskap som var både innerligare och mer systematisk än Leonardo da Vincis och Albrecht Dürers”.

Men det är ju vad alltihop handlar om. Den gamla frågan om varför det inte finns någon kvinnlig Beethoven, Freud eller Goethe bemöts, som vanligt, med ett dubbelt och en aning motsägelsefullt svar: 1. Det var socialt omöjligt. 2. Det gjorde det visst det! Nina Burtons svar är precis detta: De fanns, mot alla odds.

Inom ramen för en högst personlig ramberättelse – som tar sig formen av en lång, oavbruten resa genom Europa och världen – vecklar hennes myllrande svar-på-tal ut sig.

Jag undrar om vi inte börjar ana förklaringen till vår vantrivsel i kulturen. För att den har varit osann. För att vi har levt i en historieförfalskning. Tiden har alltför länge varit ur led – och sällan har jag sett ett mer imponerande sätt att vrida den rätt igen än Nina Burtons mästerverk Den nya kvinnostaden.

Och blir det inte allra intressantast när just ”det tvåsamma tänkandet” diskuteras? När våra gemensamma krafter (när de inte kväver varandra) förmår komplettera och lyfta varandra. Där finns Den nya kvinnostadens verkliga framtidshopp. Det är verkligen ingen manshatarbok. Det sanna tvåsamma skapandet återstår ännu att utföra. Den utmanande frågan är: Förblir det en utopi?

Essä

Jan Arnald